Svårt att vara Preben

De här dagarna är det svårt att vara Preben. Det var med skräckslagen förtjusning som vår 4-årige abessinier luktade Knoddarna välkomna när de erövrade lägenheten. Det var en förtjusning som snabbt övergick i avvaktande oro, därefter bitter svartsjuka på dessa små nyanlända primatparasiter. Plötsligt var den hårt eftertraktade tillgången till husses armhålor, hårbotten, fötter, famn och skägg utsatt för stenhård konkurrens. Ingen tröst fanns heller att finna hos matten - de hade ju varsin parasit!

Knoddarna har kommit för att stanna, och på Knoddars vis tagit över en mycket stor del av husses och mattes vakna tid och energi. Katt #1 (Zorra) hade redan efter några dagar köpt läget och börjat utmana den nya hierarkin genom att spinnande och stirrande tränga sig på vid amningen, alltmedan Preben provade den klassiska jag-skiter-väl-i-er-också-strategin.

Tre veckor har dock gått, och små framsteg görs varje dag. Ett flertal Prebenala beteenden har undan för undan letat sig tillbaka; posera på TV'n, sitta i vägen i hallen, klösa på näsan, brottas med nätverkssladdarna, dricka diskvatten... Även om det sannolikt är en stor utmaning, kan Preben nu dela säng med en Knodd (se bildbevis), så länge Knoddvevandet är utom räckhåll. I obevakade ögonblick har Preben till och med setts nosa i hårbotten på Knoddarna; detta är en lovande start på någon form av relation mellan katt och primatunge.

Som salt i såren tvingas nu Preben flytta, tillsammans med resten av hushållet, från den östgötska myllan till Västkustens karga klippor. Detta kommer utöver en tre timmar lång klagosång från buren under själva resan innebära en ny miljö att lukta och slemma in. Detta sagt går Knoddbloggen in i en ny radioskugga (denna gång med anledning av byte av bredbandsleverantör) på en till två veckor. Återkomst till Jorden beräknas i juli.