Det Stora Grå

Att leva med knoddar är ett av de högre kosmiska mysterierna. Knoddologin är ämnet som får alla andra kunskapsområden och läror att framstå som barnlekar. Kvantfysiken blir en baggis, palaeoekologi ett skämt och att lära sig Koranen fram-, bak- och utantill lär vara enklare än att veta - att verkligen veta - hur man ska föda, göda, nära och lära knoddar.

Från BVC får man aldrig några klara besked; alla råd och uppmaningar inhöljs i dimmiga formuleringar om att alla knoddar är sååå olika och man kan verkligen inte veta något som helst egentligen när allt kommer omkring. Från välmenande medmänniskor får man å andra sidan stenhårda råd och förmaningar; detta är bergsäkra metoder och läror som tycks skrivna i blod och huggna i sten. Oftast är det statistiska underlaget till dessa sanningar begränsat till en handfull barn, som regel dessa medmänniskors egna. Från den mastodontiska mängden litteratur och hemsidor som behandlar ämnet finns för mycket information, knapphändigt källkritiskt behandlat; här kan man efter lite sökande hitta belägg för just det man på förhand gissat, men också på den raka motsatsen.

Knoddologi är med andra ord ingen vetenskap, utan närmast att jämföra med religiös övertygelse, alternativt religiös förvirring. Barns rutiner, faser, mentala hälsa, sjukdomstillstånd, motoriska utveckling, sinnesintryckskapacitet, näringsintag och avföringstyp - allt detta är del av Det Stora Grå, detta ofantliga kanske-vetande och tro-sig-vara-säker-påande. Det ska liggas på rygg, nej mage, det ska lekas i vatten eller inte förresten, sitta bak eller fram i vagn, det ska sovas och ätas, ätas och inte sovas, bäras och inte, lekas i gåstol men ändå inte, tröstas var femte minut, eller varannan, eller inte alls, klappas i rumpan, inte klappas, eller jo på huvudet...

Man nödgas till slut plocka russinen ur kakan och bygga sig en egen världsbild över hur knoddar fungerar och hur man själv fungerar i relation till dem. Att försöka vara alla paradoxala läror till lags resulterar ofelbart i desperation och kaos. Detta var exempelvis anledningen till att vi förlorade det första Slaget om Sömnen för ett par veckor sedan - vi lät vår järnhårda fasad ge vika för irrläror och propaganda, ett misstag som Knoddarna genast utnyttjade. Slaget var förlorat, men vi retirerade och bidade vår tid och sökte nya allierade som gav oss nytt mod. Beväpnade till tänderna med fanatisk övertygelse, en klocka, penna och block har det blivit dags igen. Det andra Slaget om Sömnen har börjat.

Bistro Smakis

Knoddarna är fyra och en halv månad. Sedan ett par veckor har de introducerats till de avancerade smakernas och konsistensernas mystiska värld. Köket har med mikrons hjälp förvandlats från de blixtsnabba frukostarnas domän till Bistro Smakis, eller Chez Knodds, eller Purégrottan, eller vad man nu vill kalla vårt nyöppnade etablissemang. Det är en lunchrestaurang öronmärkt åt Knoddarna och hängivet utvecklandet av deras delikata smaklökar, som hittills endast tränats på bröstmjölk och flera sorters ersättning (samt på senare tid en hel del leksaker och katthår).

Ännu så länge är A-la-carte-menyn ganska begränsad. Vi satsar på ett smalt och i stort sett vegetariskt utbud där kvalitet och hemma-hos-känsla står i främsta rummet. Inredningen består av två sitters och Knoddarnas respektive dukning utgörs av varsina hjälplöst nedkladdade hakklappar, teskedar och blommiga porslinsfat. Serveringspersonalen har gått internationellt erkända kurser i att gapa stort, låtsasäta puré och säga "Mmmmm, vad gott!". Här följer några utlåtanden om de kulinariska storverken:

Ekologisk havregröt: ★★★ "Från början kunde vi inte ge mer än en stjärna till denna anskrämliga gegga, men det berodde på att kockarna hade det dåliga omdömet att blanda ut pulvret med vatten. Efter att vi påpekat detta pinsamma misstag med skrik och kväljningar gjorde köket helt om och blandade ut med ersättning. Det var ett lyft och havregröten är numera ett acceptabelt inslag i middagen."

Potatismos: ★ "Vi vet faktiskt inte hur man kan göra potatis så här osmaklig. Kanske var det stavmixerns fel, men konsistensen påminde om tapetklister. Vi hoppas att vi ska slippa se denna sörja mer på våra tallrikar."

Ärtpuré: ✘ "Tyvärr kan vi inte ge någon stjärna alls till ärtpurén! Det här var restaurangens absoluta lågvattenmärke, och vi kan överhuvudtaget inte begripa hur man kan försöka erbjuda oss något som har någon som helst tilltsymmelse till fast konsistens. Vi är faktiskt bara 4 månader gamla. Nog för att det tog lång tid att göra - det var ändå vedervärdigt!"

Linspuré: ★★ "Det är spännande med de här exotiska smakerna, även om köket har en bit kvar att gå innan de bemästrat baljväxternas tillagning. Att det skulle vara oerhört nyttigt är inget argument att bara stoppa i sig. Vi kan tänka oss att fortsätta testa de här rätterna, förutsatt att man tar vår kritik på allvar och gör linspurén till en fröjd både för öga och mun."

Päronpuré: ★★★★★ "Aah, det här är det givna efterrätten på alla mer eller mindre lyckade huvudmål, och också restaurangens pärla. Päronpurén gör det nästan mödan värt att kämpa sig igenom vad som än bjuds (utom ärtpurén). Vi föreslår därför att restaurangen avvecklar alla rätter utom päronpurén. Mjölken och päronpurén!"

Titta, en röst!

Om vi vuxna utvecklades lika fort som Knoddarna gör just nu, skulle det vara som att vakna varje morgon och plötsligt behärska tjeckiska, eller kunna köra lastbil, eller vara en jävel på fiol, eller ha ett diplom i astrobiologi... För att vara varelser som mest spenderar sina dagar med att ligga och veva, gurgla, dregla och sova lär de sig nya saker i en häpnadsväckande takt.

Med dårars energi utforskar de kroppen genom att frenetiskt tugga på händerna, halvhjärtat dra sig i öronen och kisa misstänksamt mot fötterna. De behärskar numera förmågan att med enkla handgester förmedla att de är fruktansvärt trötta (gnugga-ögon alltså), men saknar dessvärre den mentala kapaciteten att inse att det är just sömn de behöver då.

Utöver motoriska framsteg är det främst på den vokala fronten som de allra största framstegen görs. Enligt facklitteraturen är våra röster det finaste Knoddarna vet, och det är förstår väldigt smickrande. Knoddarna tycks faktiskt ha överseende med att vi varken behärskar melodi eller text på babyrytmikens ramsor, eller att vi dessutom sjunger falskt nästan alltid. Men nu tycks det som om det är dags för Knoddarna att hitta sina egna röster.

En helt ny ljudera är inledd, precis när vi lärt oss vad alla skrik och rop betydde. De fruktade brytskriken har i princip avtagit i sin renaste form och istället bakats in i den nya kakafonin. Plötsligt en dag hittade vi Knodd S i sittern utstötande en form av ropskrik, i stil med: [NYAARRLLAAAAGGH], och ibland: [HHHEEEENNNEEEHHNNUUU]. Det var hjärtskärande läten, men Knodd S verkade helt oberörd, ja till och med munter. Några dagar senare följde Knodd T upp med ett lagom högljutt och faktiskt ganska behagligt: [NNNUUUUÖÖÖÖÖÖHHH]. Knoddarna hade nu hittat sina röster! I några dagar ägnade de sig åt makabra ljudövningar, som om de trimmade in stämbanden inför resten av livet. Katten Zorra låg tålmodigt kvar i sängen med klippande öron ("Inget ska få mig att lämna SÄNGEN!"), katten Preben hittade en ny favoritplats längst in i garderoben och pappa fick ett nytt märkligt surrande ljud i ena örat.

Så sent som igår övergick ropskriken och gnällropen till ett monotont, utdraget: [UUUUWWHHHHHH], vilket uppträdde i samband med att Knoddarna gjorde något intressant, exempelvis tryckte en tygboll mot ena ögat. Detta ljud kunde vi omedelbart identifiera från dottern till ett par av våra godaste vänner som just ett Å-Vad-Spännande-Knarr. Det tycks med andra ord som om Knoddarna är på rätt väg, och är som knoddar är mest.