Knoddkontakt

Häromdagen bevittnade vi något som fick oss att inse att livet med Knoddarna kommer att bjuda på många omvälvande små ögonblick. Under ett av sina hårda BVC-påbjudna armhävningspass råkade det sig så att de hamnade mittemot varandra på den smakfullt dekorerade träningsfilten. Deras omedelbara reaktion blev ett tvärt avbrott i stönandet och stånkandet; lätt svajande spände de sina himmelsblå i varandras. Sedan avlossade de hela sin kommunikativa arsenal med leenden, korthuggna skratt, gurgeljoller och ofattbara mängder dregel. Med darrande händer fotograferade vi ögonblicket (därav skärpan, eller avsaknaden av densamma). Först efteråt började vidden av vad vi sett sjunka in.

Fram tills nu har Knoddarna inte rört en min när de till äventyrs fick syn på varandra. Deras intresse av varandra var klart underordnad deras fascination av oss, eller av tyggrodan eller mobilen över skötbordet. Ändå har de spenderat hela sina liv sida vid sida, ständigt nära varandra. Ett tag var de ju till och med ett och samma väsen, innan ägget råkade bli tu. Så länge de haft händer har de tagit på varandra. Så länge de haft hörsel har de hört varandra. Knoddarna har helt enkelt tagit varandra för givna så till den grad att de knappt registrerat varandra. Men nu, drygt tre och en halv månad efter att de kom ut, tycks de plötsligt ha blivit varse varandra.

I och med denna kontakt blir Knoddarna mer uppenbart egna individer, varse sig själva genom att vara varse den andra. Det är ett märkligt fenomen att de kommer närmre varandra genom detta, samtidigt som de lämnar det stadium där de var varandra allra närmast - den omedvetna självklarheten i att den andra alltid fanns där bredvid.