Att leva med knoddar är ett av de högre kosmiska mysterierna. Knoddologin är ämnet som får alla andra kunskapsområden och läror att framstå som barnlekar. Kvantfysiken blir en baggis, palaeoekologi ett skämt och att lära sig Koranen fram-, bak- och utantill lär vara enklare än att veta - att verkligen veta - hur man ska föda, göda, nära och lära knoddar.Från BVC får man aldrig några klara besked; alla råd och uppmaningar inhöljs i dimmiga formuleringar om att alla knoddar är sååå olika och man kan verkligen inte veta något som helst egentligen när allt kommer omkring. Från välmenande medmänniskor får man å andra sidan stenhårda råd och förmaningar; detta är bergsäkra metoder och läror som tycks skrivna i blod och huggna i sten. Oftast är det statistiska underlaget till dessa sanningar begränsat till en handfull barn, som regel dessa medmänniskors egna. Från den mastodontiska mängden litteratur och hemsidor som behandlar ämnet finns för mycket information, knapphändigt källkritiskt behandlat; här kan man efter lite sökande hitta belägg för just det man på förhand gissat, men också på den raka motsatsen.
Knoddologi är med andra ord ingen vetenskap, utan närmast att jämföra med religiös övertygelse, alternativt religiös förvirring. Barns rutiner, faser, mentala hälsa, sjukdomstillstånd, motoriska utveckling, sinnesintryckskapacitet, näringsintag och avföringstyp - allt detta är del av Det Stora Grå, detta ofantliga kanske-vetande och tro-sig-vara-säker-påande. Det ska liggas på rygg, nej mage, det ska lekas i vatten eller inte förresten, sitta bak eller fram i vagn, det ska sovas och ätas, ätas och inte sovas, bäras och inte, lekas i gåstol men ändå inte, tröstas var femte minut, eller varannan, eller inte alls, klappas i rumpan, inte klappas, eller jo på huvudet...
Man nödgas till slut plocka russinen ur kakan och bygga sig en egen världsbild över hur knoddar fungerar och hur man själv fungerar i relation till dem. Att försöka vara alla paradoxala läror till lags resulterar ofelbart i desperation och kaos. Detta var exempelvis anledningen till att vi förlorade det första Slaget om Sömnen för ett par veckor sedan - vi lät vår järnhårda fasad ge vika för irrläror och propaganda, ett misstag som Knoddarna genast utnyttjade. Slaget var förlorat, men vi retirerade och bidade vår tid och sökte nya allierade som gav oss nytt mod. Beväpnade till tänderna med fanatisk övertygelse, en klocka, penna och block har det blivit dags igen. Det andra Slaget om Sömnen har börjat.
5 kommentarer:
Bland somliga av oss i vänkretsen räknas ni själva som auktoriteter i ämnet; ja, ni har som knoddologer en position bland övriga fixstjärnor i universum såsom påven, Led Zeppelin, Burenhult och Elrond. Ni kan sålunda njuta av att i er tur pracka på era lärjungar tvättäkta metod och praktisk empiri, vilka vi sluka med vördnad och entusiasm utan att besvära förmedlingsprocessen med onödiga källkritiska aspekter. Själv har jag endast börjat nosa så smått i knoddologins utkanter som förberedelse inför framtida högre studier i ämnet. Likt en stjärnögd a-kursare fyller jag istället ut mina omfattande kunskapsluckor i ämnet med naiv familjeidealism och långa listor på knoddnamn som den tilltänkte fadern kommer att med fasa protestera mot.
/Sajbersol ;-)
Hmm, kan bara hålla med er. Men ibland kan det kännas lite som Fyra nyanser av svart snarare än Det stora grå, eller hur ;) /Jocke
Som förstagångsförälder är man visserligen en auktoritet på sina egna knoddar - så som de var för 2-4 veckor sedan. Hur de är i stunden är en källa till ständig förvåning och skräck. Hur de ska bli vete gudarna... Alla jämförelser med andras knoddar avslöjar bara att alla knoddar är olika. Andragångsföräldrar kanske är lite visare med sina nya knoddar, men efterforskningar ger vid handen att de sällan blir som sina äldre syskon. Summa summarum: Knoddar är knepiga.
J: ibland är det faktiskt en endaste nyans av kolsvart, men ibland är det ju tre nyanser av turkos också.
Faktum är att i stunden har våra knoddar en seg nyans av militärgrönt (!) respektive en kornigare nyans av gulbrunt!! Och det är ju underligt med tanke på att de äter samma sak... :) :) :)
Jag kan bara hålla med, och så som snart varandes förskollärare så kan jag komma med den vishet som jag har fått från tre och ett halvt års studier på Pedagogen: Det finns inget rätt eller fel, allting är relativt. Panta rei!!
/ Erik
Skicka en kommentar