Titta, en röst!

Om vi vuxna utvecklades lika fort som Knoddarna gör just nu, skulle det vara som att vakna varje morgon och plötsligt behärska tjeckiska, eller kunna köra lastbil, eller vara en jävel på fiol, eller ha ett diplom i astrobiologi... För att vara varelser som mest spenderar sina dagar med att ligga och veva, gurgla, dregla och sova lär de sig nya saker i en häpnadsväckande takt.

Med dårars energi utforskar de kroppen genom att frenetiskt tugga på händerna, halvhjärtat dra sig i öronen och kisa misstänksamt mot fötterna. De behärskar numera förmågan att med enkla handgester förmedla att de är fruktansvärt trötta (gnugga-ögon alltså), men saknar dessvärre den mentala kapaciteten att inse att det är just sömn de behöver då.

Utöver motoriska framsteg är det främst på den vokala fronten som de allra största framstegen görs. Enligt facklitteraturen är våra röster det finaste Knoddarna vet, och det är förstår väldigt smickrande. Knoddarna tycks faktiskt ha överseende med att vi varken behärskar melodi eller text på babyrytmikens ramsor, eller att vi dessutom sjunger falskt nästan alltid. Men nu tycks det som om det är dags för Knoddarna att hitta sina egna röster.

En helt ny ljudera är inledd, precis när vi lärt oss vad alla skrik och rop betydde. De fruktade brytskriken har i princip avtagit i sin renaste form och istället bakats in i den nya kakafonin. Plötsligt en dag hittade vi Knodd S i sittern utstötande en form av ropskrik, i stil med: [NYAARRLLAAAAGGH], och ibland: [HHHEEEENNNEEEHHNNUUU]. Det var hjärtskärande läten, men Knodd S verkade helt oberörd, ja till och med munter. Några dagar senare följde Knodd T upp med ett lagom högljutt och faktiskt ganska behagligt: [NNNUUUUÖÖÖÖÖÖHHH]. Knoddarna hade nu hittat sina röster! I några dagar ägnade de sig åt makabra ljudövningar, som om de trimmade in stämbanden inför resten av livet. Katten Zorra låg tålmodigt kvar i sängen med klippande öron ("Inget ska få mig att lämna SÄNGEN!"), katten Preben hittade en ny favoritplats längst in i garderoben och pappa fick ett nytt märkligt surrande ljud i ena örat.

Så sent som igår övergick ropskriken och gnällropen till ett monotont, utdraget: [UUUUWWHHHHHH], vilket uppträdde i samband med att Knoddarna gjorde något intressant, exempelvis tryckte en tygboll mot ena ögat. Detta ljud kunde vi omedelbart identifiera från dottern till ett par av våra godaste vänner som just ett Å-Vad-Spännande-Knarr. Det tycks med andra ord som om Knoddarna är på rätt väg, och är som knoddar är mest.