Treåetthalvt kanske var en ålder där allt kändes bra, allt man gjorde var finfint och allt beröm sjönk in som det mest naturliga i hela stora världen. Så var det för Knoddarna i alla fall. Men nu när det drar ihop sig mot the Big 4 infinner sig plötsligt en tvekan, en tärande oro om att allt kanske inte håller måttet. Knodd S har drabbats av en konstnärlig kris. "Jag kan inte jita ögon, jag kan inte jita händej, jag kan inte jita näsa... jag kan baja jita havla huvet!"
Det är dumheter, förstås, men alla stora konstnärer har stunder av självrannsakan och vankelmod. Vi sparar en ganska försvarlig andel av Knoddarnas produktion, och förblir övertygade om att de kommer sälja ganska bra så småningom. Det finns, givetvis, inget finare än huvudfotingar, när de är gjorda av de rakt nedstigande leden.
Det är dumheter, förstås, men alla stora konstnärer har stunder av självrannsakan och vankelmod. Vi sparar en ganska försvarlig andel av Knoddarnas produktion, och förblir övertygade om att de kommer sälja ganska bra så småningom. Det finns, givetvis, inget finare än huvudfotingar, när de är gjorda av de rakt nedstigande leden.
2 kommentarer:
Som knoddmormor med konstnärligt yrke är förståelsen full. Det ÄR Kriiis när det bara blir halva huvuden.
Åh jag känner igen det där, Jonathan blev likadan när han fyllde fyra, och är det fortfarande... det är så hjärtat brister när de säger saker som "jag kan inte allt blir bara fel" Hoppas innerligt att det går över och femåren kommer med litet nytt självförtroende!
Skicka en kommentar