Var föds skrattet?

Jaha, då har man alltså hört ännu ett av Ens Livs Trevligaste Ljud™, och detta slår med hästlängder både havsvågors kluckande och öppningen på Roundabout från 1972 års mästerverk Fragile av Yes. Ens egna barns skratt slår an strängar inom en man inte visste fanns. Som en kompis uttryckte det: "Här sitter du och kräks ner pappas dator, och skrattar, sitt du kvar bara, det gör ingenting!"

Från en dag till en annan dök det upp, under ännu ett träningspass på Tittut!-leken - och sedan igen, under det nypåfunna tidsfördrivet Rymdraket (a.k.a. Första Bebisen På Månen), och sedan igen under dans till Manu Chao. Det bubblar, det gurglar, kluckar, sprudlar och går egentligen inte att beskriva. Det föregår alla formulerade ord och ligger någonstans mellan joller och sång.

Var kommer det ifrån? Hur kan det bara dyka upp, som från ingenstans? Ligger det en latent skrattpotential inom spädbarn från första början? Är det bara kemo-elektriska reflexer i hjärnan, finns det skrattgener, finns det skrattceller inbäddade i alla organ inom oss? Det är svårt att förstå var Knoddarnas skrattkaraktär kommer ifrån - pappas gälla gnäggande och mammas gapflabb har mycket liten likhet med deras sockersöta fnitter. Plötsligt var skrattet bara där och en stor del av dagarna spenderas nu åt att hitta sätt att locka fram det.