Golvet är ett mycket underskattat levnadsrum. Vi hominider har under stor evolutionär möda stapplat upp på två ben och det är bara under en kort kort tid i början av våra liv som vi får njuta av det konstanta grodperspektivets fägring.Vi är förvisso markvarelser, gravitationellt dömda till ett liv ovanpå myllan. När våra dagar är räknade är det också (vanligen) liggande vi lämnar detta jordeliv. Ändå tycks hela våra vuxna liv gå ut på att fjärma oss från marken, inte bara med våra fötter - hoppandes, joggandes, trestegandes - utan även med tjocka sulor och högklackat och platå. För att inte tala om mattor, stolar, stegar, trappor, hopptorn, hissar, skyliftar, höga hus, skidhoppramper, takterrasser, berg- och dalbanor, ännu högre hus, hanggliders, riktigt riktigt höga hus, flygplan och Christer Fuglesang.
Knoddarna vet bättre. Medan vi desperat och till syvende och sist lönlöst drömmer oss bort mot fjärran onåbara höjder och mål, kan de uppfatta charmen med en golvlist, en mattfrans eller ett eluttag. Denna värld befolkad av pälsängrar, listspindlar, en och en annan katt och vuxenfötter omger oss dagligen, men går oss förbi. Fast Knoddarna lär oss. Varje dag tvingar de ned oss i sittande, hukande och liggande på golven och se! - en helt ny värld, som Ariel sjunger.
Det gäller att passa på att njuta nu, för Knoddarna är ändå bara människor och har redan - gungandes och ständigt ramlandes - börjat sträva efter samma onåbara höjder som vi vuxna(re) människor trånar efter.
