torsdag, augusti 31, 2006

Var föds skrattet?

Jaha, då har man alltså hört ännu ett av Ens Livs Trevligaste Ljud™, och detta slår med hästlängder både havsvågors kluckande och öppningen på Roundabout från 1972 års mästerverk Fragile av Yes. Ens egna barns skratt slår an strängar inom en man inte visste fanns. Som en kompis uttryckte det: "Här sitter du och kräks ner pappas dator, och skrattar, sitt du kvar bara, det gör ingenting!"

Från en dag till en annan dök det upp, under ännu ett träningspass på Tittut!-leken - och sedan igen, under det nypåfunna tidsfördrivet Rymdraket (a.k.a. Första Bebisen På Månen), och sedan igen under dans till Manu Chao. Det bubblar, det gurglar, kluckar, sprudlar och går egentligen inte att beskriva. Det föregår alla formulerade ord och ligger någonstans mellan joller och sång.

Var kommer det ifrån? Hur kan det bara dyka upp, som från ingenstans? Ligger det en latent skrattpotential inom spädbarn från första början? Är det bara kemo-elektriska reflexer i hjärnan, finns det skrattgener, finns det skrattceller inbäddade i alla organ inom oss? Det är svårt att förstå var Knoddarnas skrattkaraktär kommer ifrån - pappas gälla gnäggande och mammas gapflabb har mycket liten likhet med deras sockersöta fnitter. Plötsligt var skrattet bara där och en stor del av dagarna spenderas nu åt att hitta sätt att locka fram det.

lördag, augusti 26, 2006

Leker med Knoddar

"Det vänder vid tre månader!" Denna vanligen upprepade fras i fackböcker och forum har blivit ett mantra i hushållet, en hoppets fyrbåk i stunder av utmattat bärande av oregerliga spädisar. Vi har hoppats, men kanske inte riktigt trott på det. Men se! De små behovspaketen med vagt urskönjbara karaktärsdrag har i ett slag blivit kommunicerbara och sociala.
På kort tid har de utvecklat ett fantastiskt morgon- och förmiddagshumör, vilket öppnat vägen för en avancerad kvalitetssamvaro. Lekfasen har börjat! Dessvärre är det med den som med barnsångerna; vi var i princip oförberedda och okunniga om detta mysterium - hur man leker med knoddar. Vi har nödgats improvisera ihop ett eget startpaket av Knoddlekar. Det råder inga tvivel om att samma lekar säkert har lekts sedan människan blev människa, men det förtar på inget vis deras förträfflighet.

[Knoddarnas LekStartKit deLuxe 2006]
Veva-mot-Groda: En osannolikt användbar textilgroda har visat sig utgöra ett ypperligt sällskap i många långa stunder i soffan. Den bibehåller sitt underhållningsvärde om man då och då klappar till den så att den rör sig.

Nyckelpigans Dans: En mer avancerad variant av ovanstående är när man till tonerna av Dvoráks Danses Slaves frenetiskt rycker i en tygnyckelpiga. Det brukar som regel avleda även den mest upprörda knodd.

Gnugga-Näsa: Detta är en anrik och traditionell lek nedärvd i detta fall från morfar, som enligt utsago applicerat samma lekmetod på tidigare generationer barn. Efter en initial chockreaktion tycks Knoddarna i alla fall uppleva förfarandet ganska tillfredsställande.

Näsa-Mun-Haka-Kind-Kind: Sannerligen en klassisk och pedagogiskt korrekt lek där man under muntrationer förevisar ansiktets basuppsättning. Detta är, tacksamt nog, helt nytt för Knoddarna och än så länge nästan lika roligt varje gång.

Pussa-Kind: Detta är en lek som följer samma beprövade princip som Buffa-Katt - det vill säga en inlevelsefull gradvis stegrande förvarning om pussens snara ankomst till den ofrånkomliga kulmen i form av en blöt kindkyss. Knoddarna är aktivt engagerade i att hitta på ett försvar mot denna behandling, genom att kasta med huvudet och utstöta gutturala (förtjusta) läten.

Bland lekar vars poäng ännu inte riktigt sjunkit in hör Tittut!, som ändå så sent som igår lockade fram två (2!) hela klart urskiljbara Ha! från en av Knoddarna. Därutöver har Knoddarnas egna motoriska utveckling bidragit med en ökad egenlekförmåga. Att de sedan någon vecka klarar av sina sitters har definitivt utökat deras lekpotential. Därtill har de allt oftare engagerat sig i Makaronskruvleken, där de med all sin kraft försöker rulla över på mage (vilket olyckligtvis samtidigt omöjliggör all form av matning, nappning och nattning).
Vi inser nu ändå att Knoddarna är redo för nästa fas, som Sitt- och Krypknoddar. Som ett led i denna ambition har också BVC kommenderat armhävningar som ett frekvent inslag i deras dagliga motion.

onsdag, augusti 16, 2006

Soffknoddar

Knoddarna är nu drygt elva och en halv vecka gamla och har redan passerat flera tidiga faser av knoddskap. Utöver alla knoddfaser inne i magen har de också avverkat plastbunkeknoddstadiet på BB och sängknoddstadiet den första tiden hemma. Nu är den mer korrekta klassificeringen soffknoddar, alternativt selknoddar. I princip all sin vakna tid spenderas numera i selarna, och däremellan i sofforna.

Det sker dock en snabb och konstant utveckling, och Knoddarna är inte särdeles nöjda längre med det tysta liggandets ädla konst. Istället har de utvecklat en högre grad av otålighet och samtidigt en häpnadsväckande förmåga att förmedla denna otålighet i höga och hjärtskärande ljud. Vår förmåga att underhålla spädbarn har satts på hårda prov. Katterna hjälper inte till som vi hade hoppats på - de tycks ha ett ganska begränsat underhållningsvärde när allt kommer omkring.

Knoddarna har ännu inte fattat tycke för sina sitters, vilka enligt en rad småbarnsföräldrar är det ultimata vapnet för att spara krafter och vinna tid. Därtill har vi fram till nyligen haft en väldigt begränsad leksakspark på hemmaplan. Mobiler, skallror och dockor har helt enkelt fått stå undan för andra mer akuta livsnödvändigheter som mikrovågsugn, babysemp och blöjor. Gradvis har lägenheten den senaste tiden fyllts av allt mer färgglada textilgrodor, tygnyckelpigor, fiskfingerdockor, träbabygym, filtar med kattmotiv och insektsmobiler. Dessa skär förvisso radikalt av mot den annars ganska stillsamt designade interiören, men vårt motto är numera - om Knoddarna mår bra, mår vi bra!

tisdag, augusti 08, 2006

Våndan av barnsånger

Vi har den senaste tiden skamset tvingats erkänna att våra barnsångstraditioner är klart eftersatta. Även om vi bägge två var kontinuerligt besjungna i vår egen barndom - samt därtill att vi har yrkesverksam erfarenhet inom barnomsorg - inser vi nu hur få barnsånger vi faktiskt behärskar. Om vi till äventyrs lyckas höfta till melodin är det som regel bara några spridda strofer av texten vi behärskar. Några exempel:

"Stackars lille lulle lelle! Otur har han jämt vår... kille, just det! Tusse lelle lusse låååår - skrämmer vi det onda bu..?"

"Klappa händerna när du är riktigt glad! Klappa händerna när du är riktigt glad! Klappa klappa klappi klappa klappetti klappa klappi klappa klappa händerna när du är riktigt glad!"

Vi inser ju att detta är en definitiv brist i vår föräldrakompetens, men tack och lov verkar Knoddarna än så länge relativt omedvetna om detta förhållande. De tycks ganska belåtna med själva ansatsen till kommunikation, snarare än det kvalitativa innehållet. Våra felfria recitationer av hela album av David Bowie, Metallica och Kate Bush verkar faktiskt gå hem, och får ungefär samma respons som våra tafatta försök att förmedla Pippi Långstrumps släktskap på fädernet. I dagarna har dock Knoddarnas första samlings-CD anlänt från släktens skivbolag i Arvika och har radikalt förändrat ljudbilden i vår lägenhet.