skip to main |
skip to sidebar
September 2007, månaden som försvann. I takt med Knoddarnas utveckling får man mindre och mindre tid att kåsera kring dem. Detta skyller vi förstås på Knoddarna själva, som inte visar någon som helst hänsyn till våra litterära ambitioner. September var också månaden då kameran gick sönder och åkte på reparation. Plötsligt frigjordes oerhörda mängder tid och datorkraft när fotosorterandet kunde ta en paus. Det finns inga bilder på Knoddarna från september 2007. Eller jo, hundratals, men inte några som vi tagit.
Knoddarnas halvårsrapport innehåller några delar som är värda att lyfta fram.
§1. 2xUpprättgående
Bägge Knoddarna är nu upprättgående, som regel åt varsitt håll eller ovanpå varandra. De kan nu exempelvis ta sig fram för egen maskin i matbutiken vilket lockar alla åskådare till leenden och små ojanden - ända tills man hamnar i kön och samma söta Knoddar orsakar grava förseningar i betalningsförfarandet.
§2. Konstintresse
Numera är det inte bara musik och primitiv dans som roar Knoddarna. De första obligatoriska streck/prick-kritteckningarna är producerade och distribuerade. Dansen har utvecklats till att nu inkludera ringdans, piruett, tvåfotshambo och armar-uppåt-böj. Bland favoriterna kan nämnas Bolibompaslingan (som utgör hela barnprogramsupplevelsen; resten är helt ointressant), Prayer for the Weekend av The Ark och Skyscraper av Bad Religion. Andra intressen som är i uppvaknande inkluderar pantomim, origami, gitarrspel och ultravåld.
§3. Låsfetisch och mobilofobi
Vardagen är förstås full av smådetaljer som både förgyller och förskräcker. Två kan nämnas här. Knodd 1 har sedan en vecka sprungit runt med alla nyckelknippor hon kunnat hitta för att sedan försöka låsa/låsa upp alla lägenhetens dörrar. Detta sker under djup koncentration och är uppenbarligen väldigt viktigt. Freud hade säkert haft ett och annat att säga om det, men så var Freud sjuk i huvudet också. Knodd 2 har sedan samma vecka utvecklat en ordentlig skräck för vissa mobilsignaler. Min privata mobil är helt okej, men min jobbmobil förknippas med skräck och ångest (vänta nu! - så där reagerar ju jag också...).
Borta är de konsonantlösa gallskriken och de osammanhängande lätena. Eller borta är de förstås inte, men väl uppblandade med saker som faktiskt påminner om fraser och ord som ingår i något av människan talade språk. Om det är svenska är fortfarande en öppen fråga, inte sällan låter knoddarnas språkmelodi som ett hopkok av thailändska, kurdiska och industriljud.
Knoddarna har sedan en tid härmat ljud och det är uppenbart att de är betydligt mer uppmärksamma på sin omvärld än vi vuxna som lärt oss filtrera bort onödigheter som mopeder, arga bilister och gatuförsäljare (förbanne dem! inte ens barnvagnsföräldrar får vara ifred!). Knoddarna hör allt och härmar det mesta. Katter låter [maaaa], hundar låter [wff], stavmixern låter [bwww] och kyrkklockor låter [beiii - beiii]. Ibland härmar de våra ord också, igår utbrast Knodd 1 högt och mycket tydligt [baaaajjjjjssss] på skötbordet. Ett nyttigt och dagligen återkommande ord.
Det är dock inte bara härmande Knoddarna sysslar med. De kan sätta ihop egna ord också. För några veckor sedan tittade Knodd 2 allvarligt på oss och sa: [döda mamma]. (Någon mer som ser Danny Lloyd med kniven i hand i The Shining... red-rum, red-rum...?) Och när Knodd 2 tillfrågades vem som var hennes favoritkung (? ja, vi leker tydligen rojalistiska lekar) pekade hon på vår nu levande kung och sa: [shupe shupe shupa]. Alltså: Shupe Shupe Shupa XVI Bernadotte.
Knoddarnas intressen har också börjat utkristalliseras. Knodd 1 tycker om att sjunga, och favoriten just nu är Gene Vincents gamla dänga Be-Bop-A-Lula, reducerad till [bii-bopp-bii] i Knoddtappning. Knodd 2 föredrar att högläsa ur böcker, fem sidor i taget och ofta upp-och-ned: [kwaa kwaa kwaa, kwaa, kwaa kwaa].
Vad är det som är fyrkantigt, rutigt, sammetslent och luktar död?
Svaret är - förstås - snutten! Inte kunde vi väl ana att farbrors ettårspresenter (därtill mjuka paket) skulle bli så oumbärliga, så fullkomligt nödvändiga i Knoddarnas tillvaro. Snuttarna har inte bara räddat Knoddarnas nattsömn utan också vår mentala hälsa och vår möjlighet att resa någonstans överhuvudtaget. Knoddarna har förstås varsin snutte, och det är egentligen bara Knodd 2's snutte som stinker pest och spetälska, en effekt av att snutten tillbringar större delen av natten och dagslurarna inproppad i Knodd 2's mun. Det är med andra ord en veritabel bakteriebomb vi bäddar ned hos vårt barn varje kväll.
Knodd 1 använder förvisso sin egen snutte, men har också iakttagits nöja sig med Rockharen (som redan omtalats i ett par inlägg här på Knoddbloggen). Därmed luktar denna snutte bara småäckligt.
Snuttofilin har faktiskt gått så pass långt att vi tvingats införskaffa ytterligare snuttefiltar. Utöver sina reguljära snuttar (hemmasnuttar) har Knoddarna också varsin resesnutte vilka föreställer andra djur för att särskilja dem från hemmasnuttarna. Utöver detta har Knodd 2 också en reservsnutte - en likadan snutte som hemmasnutten - vilken används i ett komplicerat utbytes-tvättschema med hemmasnutten.
Diskussioner pågår om vi också ska inköpa barnvaktssnuttar för att inte riskera att någonsin glömma en snutte vid övernattningar borta.
Hälften av Knoddarna har i dagarna lämnat sitt heltidskryptillstånd och rest sig upp på korta och knubbiga, men i övrigt helt bärkräftiga ben. Vi har förvisso sedan en längre tid misstänkt att Knodd 1 redan behärskade stapplandets konst, men att hon ännu inte kommit till denna insikt själv. Efter veckors allmän frustration och evinnerligt promenerande med Knoddarna; lätt framåtböjd, fram och tillbaka i lägenheten, ont i ryggen - jag måste medge att det har en begränsad humorfaktor. Men men, man lär sig bara gå en gång i livet, i vanliga fall, så det kan väl vara värt att lägga tid på.
Att gå är uppenbarligen mycket roligare än vi vuxna minns. Det är med ett stort flin Knodd 1 tultar runt med blöjan som stötdämpare (ibland pannan) och intar sina omgivningar från upprätt position. Knodd 2 tittar på något skeptiskt och eftertänksamt, så som det ligger för henne, men har redan börjat resa sig till stillastående. Som vanligt ska det kännas efter, prövas lite försiktigt först.
Alla olyckskorpar i vår tillvaro har försäkrat oss att nu börjar den svåraste tiden hittills (sannolikt tills nästa ÄNNU jobbigare tid tar vid) när Knoddarna pyser iväg åt varsitt håll, troligen utför stup eller in i eldsvådor eller ner i Ringu-brunnar. Vi har under de gångna 14 månaderna dock utvecklat en teflon-mentalitet, där vi bara tar till oss positiva saker om oss och om Knoddarnas fortsatta väl och ve. Sedan är det bara att beklaga att så många andra människor haft så jobbiga barn och så dåliga erfarenheter av deras uppväxt att de bara kan se besvär och problem med denna i högsta grad omtumlande och berikande tid.
Lägenheten har blivit skådeplats för en drastiskt ökande grad Knoddvåld den senaste tiden. Denna olyckliga våldsspiral har eskalerat sedan Knodd 2 kommit underfund med att ett bra sätt att få sin vilja igenom och en hel massa uppmärksamhet är att bita Knodd 1, alternativt dra i håret eller i kläderna. Detta övervåld har tills nu endast utövats på oss vuxnare som finns i Knoddarnas närhet, och förstås oskyldiga förbipasserande katter.
Knodd 2 visar sig åter igen vara den klurigare att begripa sig på. Men den pedagogiska arsenalen är mobiliserad, alla kontakter och bekanta och nätverk och internetfora tillfrågade. Efter några dagars intensiv Pussa-Istället-För-Bita-kur har vi märkt en förändring till det bättre. Inte så mycket för att Knodd 2 har kommit till insikt om att även andra känner smärta, utan kanske mest för att hon uppfattar våra immediate-response kramar och pussanden med efterföljande uppbygglig verksamhet (som att plocka upp böcker som de alltid vräker ned direkt igen) som förfärligt påträngande. Whatever works!
Det fanns en tid när Knoddarna utan större problem kunde bada i diskhon. Förvisso var badandet en enklare affär på det viset, en minimal mängd vatten och en ytterst begränsad yta tarvades. Å andra sidan krävdes en helt annan aktivitet av oss, med hållande, lyftande, bärande och oroande. Under i princip varje dag av Knoddarnas liv har vi sett till att de kommit i kontakt med vårt andra element. Kärleken till vatten måste kanske ändå vara av typen finare present att ge någon.
Knoddarna har utöver diskhon badat i handfat (det gör de fortfarande när blöjan inte håller inne vad den lovar att den ska hålla inne), i olika sorters baljor och liknande behållare, i duschkabiner, i bassänger, i badkar, i uppblåsbar pool och nu vid ett års ålder, i insjö. Ännu finns en del att beta av - havet (skam att säga), åar, skogstjärnar, yacuzzi, fontäner, champagne... men som de säger, Knoddarna är korta - livet är långt.
En typisk Knoddreaktion på att hamna i vatten är utstötande av ett djupt [ooooh] och sedan kanske något glädjevrål och därefter några sekunders vilt plaskande, den obligatoriska påföljande kallsupen och kippande efter andan med beskyllande blick mot den som för stunden övervakar badet. Först därefter kan det lugna ned sig en smula med gammal god lek-i-vatten.
Sommarbadandets och familjepicknickandets era har alltså inletts, komplett med praktiska filtar, solhattar, kylväskor och sand mellan tårna (och i blöjan; blöjorna verkar specialdesignade för att fånga upp maximal andel sand på minsta möjliga tid). Och den som någonsin tvivlade på vårt ursprung som strandlevande apor rekommenderas ett studiebesök på valfri familjevänlig strand en solig junidag. Det är ett underbart lufsande, lekande, frustande, slappande, ätande, kelande av tjocka, smala, korta, långa, bleka, bruna, gamla och unga som för tankarna till sjölejonkolonierna på Galapagos. Närmre vårt ursprung än så kommer vi inte.
När man idag betraktar Knoddarna indränkta i kikärtsgryta eller helkroppsdekorerade med banan-äppelmos-yoghurt-efterrätt kan det vara svårt att dra sig till minnes den där första tiden när man med darrande händer försökte lura i Knoddarna spädbarnsvällingen medelst specialdesignad kopp (för övrigt vårt kanske minst meningsfulla inköp). Knoddarna har kommit långt i ätandets ädla konster och halva frysen tillägnas deras små fryspåsar med portioner, tilltugg, smakberikare och efterrätter. Det är ett pinsamt faktum att Knoddarna äter bra mycket bättre än vi och vi har inte alls för avsikt att hörsamma BVC's råd att de ska få äta samma sak som resten av familjen. På daglig basis avundas vi Knoddarnas måltider och inte minst deras härliga desserter.
Vätska är ett kapitel för sig. Knodd S dricker gärna, men alltid för fort, även om hon verkar tycka det är roligt att sätta i halsen. Knodd T tycker inte alls om vatten och klipper hellre till vattenflaskan än använder den. Katten Preben dricker vatten ur toaletten, golvbrunnen i duschen, disken och svabbhinken, men han har annars inte med den här texten att göra.
I vår iver att spara tid har emellertid Palla-upp-principen (PUP) varit vägledande, vilket dessvärre inneburit att Knoddarnas rent individuella äta-själv-träning blivit eftersatt. De försöker förvisso kompensera för detta genom att stoppa i sig exempelvis kattsand, damm, kylskåpsdörrar, trösklar, DVD-fodral, mamma, Jonas Gardells samlade verk, mockasiner, mobiltelefoner, plånböcker och sten. Det ger en alternativ sorts stil och etikett än den som Ebba von Sydow förespråkar, och troligen en bra mycket sundare sådan.
Knoddarna har nu passerat sin första födelsedag efter själva födelsen och därmed fått äta tårta för första gången. Det gick med nöd och näppe ned och de hade troligen föredragit palsternackaspetsad hockeyfilé istället. En sak finns dock kvar från spädbarnsmånaderna, en ännu obruten tradition från BB. Inte en dag utan välling, även om den nu är fullkornsbaserad och även om Knoddarna numera sköter hållandet själva. The Välling Moment infaller morgon och kväll - då återgår Knoddarna till det zenbuddistiska lugn de kunde ha när de var riktigt små. Och även om de då kan äta själva, händer det att vi har dem i famnen ändå, som vore de två tvärhänder höga och immobila igen. Då får vi del i spädbarnslugnet efter en vanligtvis hektisk ettåringsdag.
Inför den första årsdagen har Knoddarna arbetat oförtrutet med att träna in glosor och en rudimentär språkmelodi. De tycks emellertid ha sämre kläm på de finare grammatiska nyanserna, som att bokstäverna i ett ord ska komma i en viss ordning, eller bara innehålla en på förhand uppgjord uppsättning bokstäver. Ett ord som "tack" kan exempelvis av Knoddarna heta: [kat], [ta], [atk] eller [akwawawawat].
Från att under de första månaderna ändå ha kunnat få ur sig ord som [janguillou] och [bajsa] (av varandra helt oberoende ord, förstås) kom för ett tag sedan den berömda där-fasen. Allt - oavsett vem eller vad - tilldelades epitetet [dä] med tillhörande helhandspekning, som om Knoddarna kände att de behövde visa oss världen istället för tvärtom. Kanske ligger det något i det också.
Även ord som [mama] och [papa] hörs inbäddat i den allmäna kakafonin, sannolikt ännu utan att Knoddarna förknippar det med oss. Knoddarnas första ordkombination får anses vara "hej då", även om det snarast uttalas [eå] eller [uddå] och som regel uttrycks först när recipienten lämnat rummet. Utöver dessa kanske inte helt originella första ord fortsätter Knoddarna träna sina mer primala uttrycksformer såsom galltjut, rop i svalen och sång. Intressant är att Knodd 2 lagt sig till med growling då och då.
Men vem behöver uttrycka sig med enstaviga ord så att vi vuxna förstår, när man kan föra en lång och givande diskussion med sitt syskon istället. Följande överhördes igår:
Knodd 1 (ensam i vardagsrummet): Tudududududududa???
Knodd 2 (hos pappa i köket, svarar omedlebart): Wa?!
Knodd 1: Woududja?
Knodd 2: Waw!
Knodd 1: Dudja.
Knodd 2: Wawawawawaw!
Knodd 1: Odjoj. Ojoj.
Knodd 2: Wawa.
Knodd 1: Ejö. Eje.
Knodd 2: Baba. Wa. Bwäbwäbwä mama.
Året närmar sig.
Ett ljus till tårtan är inköpt. Släktingar kontaktade. Knoddarna är förstås ganska omedvetna om sin nära förestående årsdag - dagen då de kan börja äta nästan allt utom julpastachili och brännvin. Under året som gått har Knoddarnas liv markerats av en hel svit bemärkelsedagar som det skulle bli ganska besvärligt att fortsätta med som vuxen: 1-månadersdag, 2, 3, namnsdagar, första besöket hos än den ene och än den andra, första krypdagen, första ställa-sig-upp-i-spjälsängendagen... Allt tycks värt att fira. Det är svårt att föreställa sig en tillvaro där så mycket man stöter på är nytt och för första gången. Varenda dag blir en bemärkelsedag då, förstås.
Mellan detta inlägg och förra har Knoddarna vuxit på bredden, längden, mentalt, kognitivt, verbalt, motoriskt och erfarenhetsmässigt. Vardagarna är så fulla av minnesvärda detaljer att de blir omöjliga att komma ihåg eller snabbt sammanfatta. Att hålla Knoddbloggen levande samtidigt som man jonglerar bajsblöjor, nappflaskor, mockasiner och febertermometrar har visat sig knepigt. I synnerhet i kombination med halvtidsjobb och bostadsbyte och bilinbrott och trasig mikrovågsugn (paniken! paniken!). Jag noterar att många bebisbloggar går detta öde till mötes när föräldradagarna lider mot sitt slut och verkligheten kryper fram under snuttefilten.
Lagom till Knoddarnas 1-årsdag är ambitionen ändå att försöka göra en avstämning av Knoddarnas väl och ve i en serie kortare tematiserade texter. Med start kanske inte just idag. Det beror helt på Knoddarna, som så mycket annat nuförtiden.
Golvet är ett mycket underskattat levnadsrum. Vi hominider har under stor evolutionär möda stapplat upp på två ben och det är bara under en kort kort tid i början av våra liv som vi får njuta av det konstanta grodperspektivets fägring.
Vi är förvisso markvarelser, gravitationellt dömda till ett liv ovanpå myllan. När våra dagar är räknade är det också (vanligen) liggande vi lämnar detta jordeliv. Ändå tycks hela våra vuxna liv gå ut på att fjärma oss från marken, inte bara med våra fötter - hoppandes, joggandes, trestegandes - utan även med tjocka sulor och högklackat och platå. För att inte tala om mattor, stolar, stegar, trappor, hopptorn, hissar, skyliftar, höga hus, skidhoppramper, takterrasser, berg- och dalbanor, ännu högre hus, hanggliders, riktigt riktigt höga hus, flygplan och Christer Fuglesang.
Knoddarna vet bättre. Medan vi desperat och till syvende och sist lönlöst drömmer oss bort mot fjärran onåbara höjder och mål, kan de uppfatta charmen med en golvlist, en mattfrans eller ett eluttag. Denna värld befolkad av pälsängrar, listspindlar, en och en annan katt och vuxenfötter omger oss dagligen, men går oss förbi. Fast Knoddarna lär oss. Varje dag tvingar de ned oss i sittande, hukande och liggande på golven och se! - en helt ny värld, som Ariel sjunger.
Det gäller att passa på att njuta nu, för Knoddarna är ändå bara människor och har redan - gungandes och ständigt ramlandes - börjat sträva efter samma onåbara höjder som vi vuxna(re) människor trånar efter.
Grattis Knoddarna! Som en lite försenad present har de nu fått varsin överdos 8-månadersångest. Först ut var för ovanlighetens skull Knodd 2, vilket får anses vara en något tveksam ära. Solskensknoddarna kan nu utan föregående varning förvandlas till panikslagna asplöv där hypervardagliga aktiviteter som att vi går ut ur rummet är orsaken till besinningslös skräck.
Efter att ha dryftat litteraturen känns ett flertal andra tecken igen. Häftiga uttryck - check! - i form av hysteriska kast med hela kroppen, ofrivilliga självskallningar och efterföljande ledsamhet. Förhöjd aggressivitet - check! - med sparkar, slag, klös, nypningar, danska skallar och bett som sätter shaolinmunkar på skam. Rädda för främlingar - check! - i synnerhet långa män, vilket kanske är lika bra, eftersom sådana säkert inte är att lita på ändå. Än så länge har de sluppit utslag, darrningar och kräkningar. Inte heller har vi märkt att de föredrar endera av oss framför den andra, vi fungerar lika bra som slagpåsar bägge två. Och febern som i detta nu plågar Knodd 1 och satte P för Knoddarnas första skidsemester beror snarare på virus än ett tumultartat själsliv.
Som bonusinformation kan tilläggas att Knodd 2 fram till den senaste tiden legat strax efter Knodd 1 i de olika utvecklingsmilstolparna. Men nu har hon faktiskt varit först med att a) vända sig både åt höger och vänster, b) få 8-månadersångest, som sagt, samt c) ersätta de atonala gapskriken med ett mer normalt vokabulär som [ba ba ba ba] vilket vi med stor inbillningsförmåga antar betyder just 'pappa', men som lika gärna kan betyda 'multiplikationstabell' eller 'kompatibilitetsrapport'. Först någon vecka senare följde Knodd 1 upp med sin egen variant, [ga ga ga ga].
Knoddarnas omgivningar och vardagar är fulla av mystiska ting och väsen väl värda att utforska och undersöka, som regel medelst mun. Att leva med knoddar är att vidga sina vyer och återupptäcka en del av det man trodde man lämnat bakom sig, som hör till barndomens luddiga töcken. Den krassa rationella hållning man haft mot tingen - där plast är plast och där en stol just bara är en stol - har man glatt övergivit när man ser Knoddarnas undrande förtjusning över ett decilitermått, mattfransar eller en kattbajs. Även vi har börjat se livet i tingen, och insett att det bor fler än vi och katterna hemmavid. Här följer några exempel på den fauna vi inhyser:
Rockhare (Lepus rockenrolus) Runt 30 cm lång, öron något längre än fältharens. Kroppsfärg brunaktigt gul, efter maskintvätt skiftar pälsen till vit. Rockharen trivs i spjälsängar och inplanterades från Finlandsfärjan 2006.
Tyggroda (Rana textilia) Upp till 15 cm lång, gällt grön med lilablommig teckning och tvättlapp. Förekommer i hela lägenheten och kännetecknas främst av sitt breda leende och sitt evinnerliga prasslande. Kan även uppträda hängande i babygymmet eller sittern. Har i undantagsfall siktats även i vagnen.
Handduksmonster (Monstrum tvagum) Uppträder i ett flertal färger och storlekar. Häckar vanligtvis inne i badrummet. Skymningsaktiv då den söker föda runt bebisar. Huvudsaklig föda består av fukt, inotyolsalva och badolja. Har ett skrovligt och hest läte, inte helt olikt Max Cavalera (förre sångaren i Sepultura).
Pyjamasspöket (Fantomus pyjamus) Antar flera olika färger, skepnader och knäppanordningar, dock vanligen fruktansvärt komplicerade. Trivs i garderoben. Nattaktiv då den gör livet surt för små små barn. Kännetecknas främst av att den behöver tvättas väldigt ofta, vilket ger det den karakteristiska luggslitna looken. Kan gå i arv.
Alla knoddar är unika, sägs det. Man ska aldrig jämföra knoddar med andra knoddar, säger de som vet. När man har två knoddar som är på nio minuters när lika gamla (och räknat från urcellen Ellen på nanosekunden exakt lika gamla) jämför man hela tiden, dygnet runt. Knepet blir givetvis att inte lägga några moraliska eller estetiska värderingar på det man jämför, som att en viss konsistens på bajset skulle vara bättre än en annan. Alla konsistenser är lika fina.
Motorik är något folk gärna lägger stor vikt vid. Ju tidigare knodden masar sig runt bland dammråttorna, desto bättre. En knodd är givetvis mer än sitt rörelseschema, oavsett vad BVC's hälsobok och blöjföretagens aldrig sinande ström av Så-Funkar-Ditt-Barn-mails vill låta påskina. Men motoriken är samtidigt påtaglig och lätt att notera i takt med att dukar, PS2 och CD-skivor börjar dras ned från sina hittills fredade platser.
Hemma hos oss har mycket riktigt varje blöjbyte och kvällstvagning antagit karaktären av en brottningsmatch, varje dopp i baljan har blivit ett äventyrsbad och varje måltid en extremt krävande koordinationsträning. Ändå är det bara Knodd 1 som exponentiellt ökar sin rörlighet. Nu duger det inte längre att sitta och betrakta världen med de små himmelsblå - det gungas på alla fyra, det ramlas på ansiktet, det jagas katt (som är för dumma? snälla? för att inte fly undan), det görs maghävningar och flygs flygplan, det roteras och rullas runt och kryps över golv, möbler och systern. Knodd 2 tycks helt i avsaknad av behov eller ambition att ens vända sig från rygg- till magläge. Istället har hon utvecklat en teknik att vrida huvudet 180° bakåt utan att röra resten av kroppen, samt att ta sig fram på rygg genom en avancerad gå-upp-i-brygga-manöver. En spännande observation är, att om man sänker ned Knoddarna i vatten, är det Knodd 2 som är den mer rörliga helt plötsligt, medan Knodd 1 endast är intresserad av sin älskade termometer.
Knodd 2 är på sätt och vis också den mer kommunikativa, om man med kommunikation avser ett mer urskiljbart joller. Knodd 2 använder vokaler och besitter ett ganska normalt röstläge. Ett exempel på dessa ljud kan vara: [ooooaaaoooaaa], översatt ungefär "Jag är tillfreds!" Knodd 1 har dessvärre öppnat Tinnitusfabriken igen genom att återfinna glädjevrålet [AAAAAAAA], vilket kan tolkas som "Jag är skitglad!". Hon har också lagt sig till med ett stönande krystljud: [hhhhhnnnnggh] vilket kan betyda "Jag skiter på mig!", men som också kan betyda "Jag vill härifrån!". Bägge Knoddarna har dessutom återupptagit sitt spottpruttande med munnen, vilket gör det mer nödvändigt att svabba golven än någonsin förr.
September 2007, månaden som försvann. I takt med Knoddarnas utveckling får man mindre och mindre tid att kåsera kring dem. Detta skyller vi förstås på Knoddarna själva, som inte visar någon som helst hänsyn till våra litterära ambitioner. September var också månaden då kameran gick sönder och åkte på reparation. Plötsligt frigjordes oerhörda mängder tid och datorkraft när fotosorterandet kunde ta en paus. Det finns inga bilder på Knoddarna från september 2007. Eller jo, hundratals, men inte några som vi tagit.
