skip to main |
skip to sidebar
Äntligen, till slut och till sist börjar katterna betala av sin tämligen ofantliga skuld till oss, som byggts upp under åratal av kattsandbytande, mjukmatsköpande, torrfoderkånkande och veterinärsavgiftsbetalande. Visst har de gjort mindre avbetalningar i form av att vara ganska trevliga och varma och mjuka, så som katter plägar vara, men fram tills nu har våra respektive konton varit kraftigt obalanserade.
Nu har emellertid katternas underhållningsvärde stigit i höjden hos Knoddarna. Vi vinner värdefull tid med ett så enkelt knep som att placera Knoddar och katter i samma rum. En djup fascination för våra fyrbenta vänner har Knoddarna fått, och till och med den mest blickstilla, till synes komatosa katt (Zorra) i djupsömn får Knoddarna att stelna och som i trans fixera pälsbyltet på pläden. Även katterna tycks ha börjat acceptera att Knoddarna är livsvärdiga varelser, sedan de hjälpligt kunnat ligga på mage och sitta upp - så där som katterna tycker att människor ska bete sig. Situationen är förstås övergående: Ännu har Knoddarna inga egentliga medel att få tag i katternas öron och svansar och morrhår - även om de i ärlighetens namn verkligen försöker. När det sker hyser vi inga tvivel om att katternas acceptans för di små når vägs ände och den korta romansen är över.
Dessutom verkar det som om katterna inser att deras pluskonto är på avtagande, varför de gör allt för att försvåra för oss i den övriga vardagen. Exempelvis distraherar de Knoddarna så mycket de kan när det vankas måltid, vilket effektivt sätter punkt för alla Knoddarnas ambitioner att få i sig mat. Därtill river katterna gärna ned mobiler från skötbordet, kräks på just de ytor där Knoddarna ska vara, busar under spjälsängarna och får sina post-kattlådebesök-ryck i samma ögonblick som Knoddarna just kommit ned i ytsömn. Slutligen har katterna också av någon outgrundlig anledning börjat ligga på alla våra elprylar - såsom stereon, radion, den bärbara datorns tangentbord och modemet. En efter en går också våra dyra maskiner sönder, men det är ännu inte helt klarlagt om det faktiskt är katternas fel. Vi har inlett en förundersökning i ärendet.
Efter ett halvår i intensiv samvaro med Knoddarna har den stora Knoddbubblan slutligen brustit. Med detta avses inte den postnatala bubblan, i vilken man i ett chockartat tillstånd plötsligt glömmer hur telefonen fungerar. Vår MVC-majorska garanterade oss att vi skulle komma ur detta första tillstånd efter sju-åtta månader, men för oss tog det faktiskt bara ett par dagar. Men den därpå följande Knoddbubblan tog alltså ett drygt halvår att frigöra sig från - därtill högst motvilligt och inte utan visst motstånd, en och annan tår och spridda svordomar.
Knoddbubblan är den tillvaro som infinner sig när bägge föräldrarna får vara hemma samtidigt med knoddar och där livets allvarligheter såsom arbete, karriär och ansvar (för exknoddala saker åtminstone) får ge vika för betydligt mer spännande aktiviteter som redan beskrivits i en serie inlägg. Den lilla tvillingknoddbonus som samhället erbjuder - vilket alltså inte motsvarar den fullt rimliga principen dubbelt upp - visade sig helt nödvändig. Att få vara hemma samtidigt med knoddar borde givetvis snarast uppföras på listan över okränkbara mänskliga rättigheter, vare sig man har en knodd eller ett tjog.
Men nu är det alltså över. Dagarna rinner iväg som den senaste tidens hällregn i december och verklighetens järngrå stackmoln tornar upp sig över den rosaskimrande familjelyckan. Åter tvingas man upp i ottan - inte för att skaka ihop en nattlig delikatess i diflaskan - utan för att sälla sig till de andra tusentals sömngråtna och huttrande pendlarna på dieselstinkande pendelbussar. Mitt i sin självömkande vånda och bittra veklagan inser man att detta är legio för nästan alla knodduppfödare - och då som regel redan efter 10 dagar (vilket alltså uttryckt kvantitativt är samhällets uppfattning om hur viktig fädernet är för spädisar).
Med ens halveras den tid Knoddarna får med oss; med ens tredubblas arbetsinsatsen för den aktive knoddskötaren. Och detta sker givetvis i just den tid då Knoddarnas närvarobehov rusar i topp. Nu ökas deras rörlighet på daglig basis med radikalt nya skaderisker och medföljande översynskrav. Nu börjar skriken och gnällen anta formen av något som vagt påminner om vanliga vokaler, något som de gärna vill ta sig tid att presentera öga mot öga. Nu krävs smakisar och matisar som kräver tillagning och en betydligt mer tidskrävande matningsprocedur (kombinerat brottningspass) och en efterföljande tvagning. Nu krävs i bästa fall dagliga klädesombyten och minst lika många sessioner i tvättstugan. Dessutom har alla de traditionella tidsbesparande åtgärderna som sitta-själv-i-sittern, leka-lite-med-den-jätteroliga-skallran-alldeles-ensam och somna-tvärt-och-oväntat-en-stund-i-soffan gradvis slutat fungera. Knoddarna har blivit skickliga tidstjuvar. Eftersom verkligheten sedan är så nådlöst och inhumant beskaffad är det ju inte arbetsgivaren eller försäkringskassan som får betala priset. Det är sömnen, och maten, och hygienen, och vänner och släkt. Samt skrivandet av denna blogg. Vilket skulle bevisas!
I takt med att Knoddarna blir starkare, snabbare och smartare krymper vår redan hårt ansträngda lediga tid till ett absolut minimum. De använder sina nyförvärvade minspel och kommunikationsmedel för att å det bestämdaste ge uttryck för den rastlöshet de numera kan känna när de tvingas ligga på rygg mer än tolv sekunder.
Knodd 1 har tagit täten i motoriktävlingen och förknippar nu en tillvaro under babygymet eller i sittern med utstuderad tortyr. Således tog hon saker i egna knubbiga händer så sent som igår och lärde sig rulla runt från rygg till mage, med syrrans öron och hår som behändig hjälp. Denna egenskap har hon sedan dess fått svart bälte i, även om själva kryptekniken (rotera medelst hasning) ännu får sägas vara en smula oslipad. Knodd 2 är fortsatt väldigt nöjd med sittern. Hon har istället i timslånga sitterpass utvecklat en imponerande gungteknik och lär hamna i världseliten samma stund detta görs till en OS-gren.
Knoddarna rör sig med andra ord genom faser med utförsåkares hastighet och lämnar eror och epoker i knoddutvecklingen bakom sig, utan att vända sig om (i och för sig kan de inte vända sig om än). Soffan är inte längre en säker plats, även spjälsängen känns plötsligt som ett forcerbart hinder för dem. Selarna börjar kännas lite trånga när Knoddarna vrider och vänder sig för att få med sig allt allt allt som händer runt omkring. Påfallande ofta förväxlar de diflaskor och smakisskedar med leksaker som ska bollas runt, kastas i golv och pratas med. Till och med i sömnen tränar Knoddarna sina rörelsescheman genom att sova i makaronläge och jonglera med rockhararna.
Barnstolarna har kommit ned från vinden, dammats av, och utgör nu de självklara utsiktsplatserna för Knoddarnas vidare upplevelser av verkligheten. Dessutom börjar Knoddarna bli ordentligt lekbara nu med mer avancerade förnöjelser såsom frikast-med-liten-knodd och uppåner-lekar.
Att leva med knoddar är ett av de högre kosmiska mysterierna. Knoddologin är ämnet som får alla andra kunskapsområden och läror att framstå som barnlekar. Kvantfysiken blir en baggis, palaeoekologi ett skämt och att lära sig Koranen fram-, bak- och utantill lär vara enklare än att veta - att verkligen veta - hur man ska föda, göda, nära och lära knoddar.
Från BVC får man aldrig några klara besked; alla råd och uppmaningar inhöljs i dimmiga formuleringar om att alla knoddar är sååå olika och man kan verkligen inte veta något som helst egentligen när allt kommer omkring. Från välmenande medmänniskor får man å andra sidan stenhårda råd och förmaningar; detta är bergsäkra metoder och läror som tycks skrivna i blod och huggna i sten. Oftast är det statistiska underlaget till dessa sanningar begränsat till en handfull barn, som regel dessa medmänniskors egna. Från den mastodontiska mängden litteratur och hemsidor som behandlar ämnet finns för mycket information, knapphändigt källkritiskt behandlat; här kan man efter lite sökande hitta belägg för just det man på förhand gissat, men också på den raka motsatsen.
Knoddologi är med andra ord ingen vetenskap, utan närmast att jämföra med religiös övertygelse, alternativt religiös förvirring. Barns rutiner, faser, mentala hälsa, sjukdomstillstånd, motoriska utveckling, sinnesintryckskapacitet, näringsintag och avföringstyp - allt detta är del av Det Stora Grå, detta ofantliga kanske-vetande och tro-sig-vara-säker-påande. Det ska liggas på rygg, nej mage, det ska lekas i vatten eller inte förresten, sitta bak eller fram i vagn, det ska sovas och ätas, ätas och inte sovas, bäras och inte, lekas i gåstol men ändå inte, tröstas var femte minut, eller varannan, eller inte alls, klappas i rumpan, inte klappas, eller jo på huvudet...
Man nödgas till slut plocka russinen ur kakan och bygga sig en egen världsbild över hur knoddar fungerar och hur man själv fungerar i relation till dem. Att försöka vara alla paradoxala läror till lags resulterar ofelbart i desperation och kaos. Detta var exempelvis anledningen till att vi förlorade det första Slaget om Sömnen för ett par veckor sedan - vi lät vår järnhårda fasad ge vika för irrläror och propaganda, ett misstag som Knoddarna genast utnyttjade. Slaget var förlorat, men vi retirerade och bidade vår tid och sökte nya allierade som gav oss nytt mod. Beväpnade till tänderna med fanatisk övertygelse, en klocka, penna och block har det blivit dags igen. Det andra Slaget om Sömnen har börjat.
Knoddarna är fyra och en halv månad. Sedan ett par veckor har de introducerats till de avancerade smakernas och konsistensernas mystiska värld. Köket har med mikrons hjälp förvandlats från de blixtsnabba frukostarnas domän till Bistro Smakis, eller Chez Knodds, eller Purégrottan, eller vad man nu vill kalla vårt nyöppnade etablissemang. Det är en lunchrestaurang öronmärkt åt Knoddarna och hängivet utvecklandet av deras delikata smaklökar, som hittills endast tränats på bröstmjölk och flera sorters ersättning (samt på senare tid en hel del leksaker och katthår).
Ännu så länge är A-la-carte-menyn ganska begränsad. Vi satsar på ett smalt och i stort sett vegetariskt utbud där kvalitet och hemma-hos-känsla står i främsta rummet. Inredningen består av två sitters och Knoddarnas respektive dukning utgörs av varsina hjälplöst nedkladdade hakklappar, teskedar och blommiga porslinsfat. Serveringspersonalen har gått internationellt erkända kurser i att gapa stort, låtsasäta puré och säga "Mmmmm, vad gott!". Här följer några utlåtanden om de kulinariska storverken:
Ekologisk havregröt: ★★★ "Från början kunde vi inte ge mer än en stjärna till denna anskrämliga gegga, men det berodde på att kockarna hade det dåliga omdömet att blanda ut pulvret med vatten. Efter att vi påpekat detta pinsamma misstag med skrik och kväljningar gjorde köket helt om och blandade ut med ersättning. Det var ett lyft och havregröten är numera ett acceptabelt inslag i middagen."
Potatismos: ★ "Vi vet faktiskt inte hur man kan göra potatis så här osmaklig. Kanske var det stavmixerns fel, men konsistensen påminde om tapetklister. Vi hoppas att vi ska slippa se denna sörja mer på våra tallrikar."
Ärtpuré: ✘ "Tyvärr kan vi inte ge någon stjärna alls till ärtpurén! Det här var restaurangens absoluta lågvattenmärke, och vi kan överhuvudtaget inte begripa hur man kan försöka erbjuda oss något som har någon som helst tilltsymmelse till fast konsistens. Vi är faktiskt bara 4 månader gamla. Nog för att det tog lång tid att göra - det var ändå vedervärdigt!"
Linspuré: ★★ "Det är spännande med de här exotiska smakerna, även om köket har en bit kvar att gå innan de bemästrat baljväxternas tillagning. Att det skulle vara oerhört nyttigt är inget argument att bara stoppa i sig. Vi kan tänka oss att fortsätta testa de här rätterna, förutsatt att man tar vår kritik på allvar och gör linspurén till en fröjd både för öga och mun."
Päronpuré: ★★★★★ "Aah, det här är det givna efterrätten på alla mer eller mindre lyckade huvudmål, och också restaurangens pärla. Päronpurén gör det nästan mödan värt att kämpa sig igenom vad som än bjuds (utom ärtpurén). Vi föreslår därför att restaurangen avvecklar alla rätter utom päronpurén. Mjölken och päronpurén!"
Om vi vuxna utvecklades lika fort som Knoddarna gör just nu, skulle det vara som att vakna varje morgon och plötsligt behärska tjeckiska, eller kunna köra lastbil, eller vara en jävel på fiol, eller ha ett diplom i astrobiologi... För att vara varelser som mest spenderar sina dagar med att ligga och veva, gurgla, dregla och sova lär de sig nya saker i en häpnadsväckande takt.
Med dårars energi utforskar de kroppen genom att frenetiskt tugga på händerna, halvhjärtat dra sig i öronen och kisa misstänksamt mot fötterna. De behärskar numera förmågan att med enkla handgester förmedla att de är fruktansvärt trötta (gnugga-ögon alltså), men saknar dessvärre den mentala kapaciteten att inse att det är just sömn de behöver då.
Utöver motoriska framsteg är det främst på den vokala fronten som de allra största framstegen görs. Enligt facklitteraturen är våra röster det finaste Knoddarna vet, och det är förstår väldigt smickrande. Knoddarna tycks faktiskt ha överseende med att vi varken behärskar melodi eller text på babyrytmikens ramsor, eller att vi dessutom sjunger falskt nästan alltid. Men nu tycks det som om det är dags för Knoddarna att hitta sina egna röster.
En helt ny ljudera är inledd, precis när vi lärt oss vad alla skrik och rop betydde. De fruktade brytskriken har i princip avtagit i sin renaste form och istället bakats in i den nya kakafonin. Plötsligt en dag hittade vi Knodd S i sittern utstötande en form av ropskrik, i stil med: [NYAARRLLAAAAGGH], och ibland: [HHHEEEENNNEEEHHNNUUU]. Det var hjärtskärande läten, men Knodd S verkade helt oberörd, ja till och med munter. Några dagar senare följde Knodd T upp med ett lagom högljutt och faktiskt ganska behagligt: [NNNUUUUÖÖÖÖÖÖHHH]. Knoddarna hade nu hittat sina röster! I några dagar ägnade de sig åt makabra ljudövningar, som om de trimmade in stämbanden inför resten av livet. Katten Zorra låg tålmodigt kvar i sängen med klippande öron ("Inget ska få mig att lämna SÄNGEN!"), katten Preben hittade en ny favoritplats längst in i garderoben och pappa fick ett nytt märkligt surrande ljud i ena örat.
Så sent som igår övergick ropskriken och gnällropen till ett monotont, utdraget: [UUUUWWHHHHHH], vilket uppträdde i samband med att Knoddarna gjorde något intressant, exempelvis tryckte en tygboll mot ena ögat. Detta ljud kunde vi omedelbart identifiera från dottern till ett par av våra godaste vänner som just ett Å-Vad-Spännande-Knarr. Det tycks med andra ord som om Knoddarna är på rätt väg, och är som knoddar är mest.
Innan Knoddarna kom ut hade vi utarbetat en rad strategier för att kunna skilja dem åt och därmed slippa hamna i den pinsamma situation där man på deras 18-årsdag avslöjar att man egentligen inte vet vem som är vem. Metoderna vi tänkt oss inbegrep bland annat nagellack, vågade frisyrer och tribaltatueringar. När de väl kom ut visade sig alla planer onödiga, eftersom det förelåg en betydande viktskillnad mellan de två, som också hållt i sig så här 4 månader senare, tack och lov.
Utseendemässigt blir dock Knoddarna allt mer lika varandra, dag för dag. Utvecklingsmässigt är de dock inte helt synkroniserade, och den ena Knoddens olika faser är ständigt en förvarning om den andra Knoddens kommande beteende och humör. Men det blir samtidigt allt tydligare att Knoddarna är mycket olika varandra. Även om det ursprungligen var One Egg To Rule Them All, är det ganska uppenbart att de håller på att bli varsina personer. Några exempel ur vardagen kan belysa situationen:
Spegelreaktion: Knodd S kan inte få nog av sin egen spegelbild, och gör inlevelsefulla försök att kommunicera med sig själv (oftast med riktigt bra resultat). Knodd T brister ut i gråt vid blotta åsynen av sig själv.
Egentid: Knodd T hanterar egentid på ett vuxet och moget sätt, och kan emellanåt bli irriterad när man ägnar henne alltför mycket uppmärksamhet. Knodd S har svårt att skilja egentid från utstuderad tortyr och alla försök att låta henne få en stund för sig själv bemöts med hjärtskärande missljud.
Rymdraketsvana: Knodd S placerar denna lek på topp-tio-roliga-saker-att-göra-mellan-måltiderna och är idel skratt och dregelsträngar. Knodd T föredrar lugnare lekar såsom tugga-på-rockharen och stillsamma pratstunder om Idol 2006 och politik, och när hon tvingas upp på de högre höjderna ser hon mestandels bekymrad ut.
Vagnsro: Här är det svårare att se några entydiga tendenser, eftersom Knoddarna ändrar vagnsbeteende från promenad till promenad. Men tämligen säkert är att om den ena en dag är trygg och lugn i vagnen, är den andra tvärtom.
På vissa områden är Knoddarna å andra sidan helt lika. Exempelvis avskyr bägge två att sättas i bilstolarna, men sover ganska gott i bilen. Bägge två tycker också mycket om babysim och simmar likadant, och bägge blir ungefär lika hysteriska när de måste byta om efteråt.
Egentligen visste vi redan före födseln att Knoddarna skulle ha helt olika karaktärer, eftersom de redan då hade uppvisat klara olikheter. Vi hade dock grundligen misstolkat deras respektive karaktär. Vi antog att den större Knodd S, som låg blick stilla upp och ned månad efter månad, skulle bli den lugna och eftertänksamma. På samma vis antog vi att den mindre Knodd T, som ideligen snurrade runt och betedde sig och försvårade ett otal ultraljud och hjärtljudsmätningen vid födseln, skulle bli den vildsinta och oregerliga. Med facit i hand vet vi nu att det blev precis tvärtom. Hur karaktär byggs, och hur ofödingar redan i magen grundlägger sina sätt att vara, lär vara ett av livets större mysterier.
Så var det då dags till slut! Den nattliga anarkin måste få ett slut, vår laissez-faire-diplomati har grundligen misslyckats, som bortblåsta är alla föreställningar om att dessa tingens ordning kommer att lösa sig själva. Kampen om sömnen har börjat!
Vi inser att vi egentligen varit ganska bortskämda med sömn för egen del fram tills nu, så länge som vi kunnat acceptera Knoddarnas sömntider. De är trots allt två stycken, och skulle mycket väl ha kunnat förorsaka ett fullkomligt sömnbortfall. Det har de inte, åtminstone inte efter den allra första tidens dygnslösa tillvaro. Visst har de varit nattsuddare av rang, men då har de också varit sjusovare.
Men där ute någonstans ångar verkligheten vidare, detta massiva vardagsflöde - och det är en värld som minsann vet vad klockan är och alltid har en tid att passa. Med en vag känsla av vemod inser vi att både vi och Knoddarna kommer att behöva fasa in oss i den lunken så småningom. Det är, efter moget övervägande, dags att införa Rutiner i Knoddarnas sömncykel.
Bland redskapen i denna kamp om sömnen kan nämnas Kvällstvagning, en process som kombinerar praktisk funktion med en mental förberedelse för sömn. Ambitionen är att göra denna upputsning till en mysig stund, men dessvärre ackompanjeras den allt som oftast av Knoddarnas allt mer högljudda gallskrik. Därefter följer Kvällsmatning, vars syfte förstås är att mätta Knoddarna och förhoppningsvis trötta ut dem något också. Resultaten är i skrivande stund inte statistiskt säkerställda, men metoden tycks ha viss effekt i ungefär 50% av fallen. Så sent som idag införde vi Sagostund med högläsning ur det litterära mästerverket Max Kaka (Lindgren & Eriksson 1981). Reaktionen av detta för Knoddarna oväntade grepp var uppmuntrande positivt, men om det bara var nyhetens behag återstår att se. Slutligen följer så Nappa-Klappa-fasen, som är av högst varierande längd, från någon minut till uppåt ett par timmar.
De närmaste veckorna får utvisa om det är vi två, eller de två, som kommer att vinna denna avgörande strid.
Häromdagen bevittnade vi något som fick oss att inse att livet med Knoddarna kommer att bjuda på många omvälvande små ögonblick. Under ett av sina hårda BVC-påbjudna armhävningspass råkade det sig så att de hamnade mittemot varandra på den smakfullt dekorerade träningsfilten. Deras omedelbara reaktion blev ett tvärt avbrott i stönandet och stånkandet; lätt svajande spände de sina himmelsblå i varandras. Sedan avlossade de hela sin kommunikativa arsenal med leenden, korthuggna skratt, gurgeljoller och ofattbara mängder dregel. Med darrande händer fotograferade vi ögonblicket (därav skärpan, eller avsaknaden av densamma). Först efteråt började vidden av vad vi sett sjunka in.
Fram tills nu har Knoddarna inte rört en min när de till äventyrs fick syn på varandra. Deras intresse av varandra var klart underordnad deras fascination av oss, eller av tyggrodan eller mobilen över skötbordet. Ändå har de spenderat hela sina liv sida vid sida, ständigt nära varandra. Ett tag var de ju till och med ett och samma väsen, innan ägget råkade bli tu. Så länge de haft händer har de tagit på varandra. Så länge de haft hörsel har de hört varandra. Knoddarna har helt enkelt tagit varandra för givna så till den grad att de knappt registrerat varandra. Men nu, drygt tre och en halv månad efter att de kom ut, tycks de plötsligt ha blivit varse varandra.
I och med denna kontakt blir Knoddarna mer uppenbart egna individer, varse sig själva genom att vara varse den andra. Det är ett märkligt fenomen att de kommer närmre varandra genom detta, samtidigt som de lämnar det stadium där de var varandra allra närmast - den omedvetna självklarheten i att den andra alltid fanns där bredvid.
Knoddarna har fyllt tre månader och den ljudmatta de producerat under sin vakna och sovande tid har gradvis ändrat karaktär. Det har varit en smygande övergång från primalljud och spädbarnsläten till allt mer avancerade försök att formulera gnäll till begripliga ljud. Under några veckor kämpade de sig igenom den jolleraktiga fasen (eng. yollrish) där de verkade lika förvånade över sina egna läten som vi.
Nu har de på allvar trätt in i den rena jollerfasen och kombinerar detta med allt mer socialt igenkännbara ansiktsuttryck som avspeglar deras vanliga sinnestillstånd, såsom exempelvis bestörtning, total salighet, hysteri och förvirring. Här följer exempel på några av de nya Knoddljud vi kunnat identifiera:
[aha uhu uuh eh] "Jag har legat länge nog i soffan/selen/sittern/sängen (mm) och vill med denna ljudsvit klargöra att a) jag är fortfarande för liten för att begäras kunna flytta mig själv och b) det är er förbannade plikt att hjälpa mig!"
[uhmmm] "Jag sover! Till slut, trots era tafatta försök att hålla mig vaken."
[iooouaah eeuuuh iiiöh] "Jag har just kommit på en kreativ lösning på Mellanösternkonflikten! Detta gör mig mycket uppsluppen och jag försöker nu förmedla den handlingsplan jag utarbetat medan ni skakade ihop BabySemp och hängde upp plastad frotté på tork!"
[A-uurrrggggh] "Jag är medveten om att inga ljud liknande detta gurgel återfinns i det svenska språket, inte ens i den bisarra dialekt ni försöker påtvinga mig, men det är i alla fall så här ni låter i mina öron."
[ (långt tyst kämpande för att få fram luft) ....... IIIK!!!] "Tjoho faderittan så här glad var det länge sen jag var! Det kan emellertid vända när som helst, bara så att ni vet!"
Men Knoddarna har också - till vår förtvivlan - tagit primalskriken till helt nya nivåer. Dessa upptäcksfärder i de hysteriska gallskrikens femton hierarkier som vi och Knoddarna ibland hänger oss åt har vi kort och gott kommit att kalla för bryt. De uppträder som regel vid särdeles misslyckade nattningar men kan också uppträda mitt på blanka dagen var som helst, vilket sätter lite extra krydda på vardagen. Som ansvarskännande föräldrar försöker vi hyssja dem och sjunga kramgoa låtar så högt vi bara kan och sedan själva bryta ihop under mer stillsamma former när allt lugnat sig. Vi intalar oss det som alla föräldrar gör när paniken kommer krypande: "Det är okej, det är bara en fas."
Jaha, då har man alltså hört ännu ett av Ens Livs Trevligaste Ljud™, och detta slår med hästlängder både havsvågors kluckande och öppningen på Roundabout från 1972 års mästerverk Fragile av Yes. Ens egna barns skratt slår an strängar inom en man inte visste fanns. Som en kompis uttryckte det: "Här sitter du och kräks ner pappas dator, och skrattar, sitt du kvar bara, det gör ingenting!"
Från en dag till en annan dök det upp, under ännu ett träningspass på Tittut!-leken - och sedan igen, under det nypåfunna tidsfördrivet Rymdraket (a.k.a. Första Bebisen På Månen), och sedan igen under dans till Manu Chao. Det bubblar, det gurglar, kluckar, sprudlar och går egentligen inte att beskriva. Det föregår alla formulerade ord och ligger någonstans mellan joller och sång.
Var kommer det ifrån? Hur kan det bara dyka upp, som från ingenstans? Ligger det en latent skrattpotential inom spädbarn från första början? Är det bara kemo-elektriska reflexer i hjärnan, finns det skrattgener, finns det skrattceller inbäddade i alla organ inom oss? Det är svårt att förstå var Knoddarnas skrattkaraktär kommer ifrån - pappas gälla gnäggande och mammas gapflabb har mycket liten likhet med deras sockersöta fnitter. Plötsligt var skrattet bara där och en stor del av dagarna spenderas nu åt att hitta sätt att locka fram det.
"Det vänder vid tre månader!" Denna vanligen upprepade fras i fackböcker och forum har blivit ett mantra i hushållet, en hoppets fyrbåk i stunder av utmattat bärande av oregerliga spädisar. Vi har hoppats, men kanske inte riktigt trott på det. Men se! De små behovspaketen med vagt urskönjbara karaktärsdrag har i ett slag blivit kommunicerbara och sociala.
På kort tid har de utvecklat ett fantastiskt morgon- och förmiddagshumör, vilket öppnat vägen för en avancerad kvalitetssamvaro. Lekfasen har börjat! Dessvärre är det med den som med barnsångerna; vi var i princip oförberedda och okunniga om detta mysterium - hur man leker med knoddar. Vi har nödgats improvisera ihop ett eget startpaket av Knoddlekar. Det råder inga tvivel om att samma lekar säkert har lekts sedan människan blev människa, men det förtar på inget vis deras förträfflighet.
[Knoddarnas LekStartKit deLuxe 2006]
Veva-mot-Groda: En osannolikt användbar textilgroda har visat sig utgöra ett ypperligt sällskap i många långa stunder i soffan. Den bibehåller sitt underhållningsvärde om man då och då klappar till den så att den rör sig.
Nyckelpigans Dans: En mer avancerad variant av ovanstående är när man till tonerna av Dvoráks Danses Slaves frenetiskt rycker i en tygnyckelpiga. Det brukar som regel avleda även den mest upprörda knodd.
Gnugga-Näsa: Detta är en anrik och traditionell lek nedärvd i detta fall från morfar, som enligt utsago applicerat samma lekmetod på tidigare generationer barn. Efter en initial chockreaktion tycks Knoddarna i alla fall uppleva förfarandet ganska tillfredsställande.
Näsa-Mun-Haka-Kind-Kind: Sannerligen en klassisk och pedagogiskt korrekt lek där man under muntrationer förevisar ansiktets basuppsättning. Detta är, tacksamt nog, helt nytt för Knoddarna och än så länge nästan lika roligt varje gång.
Pussa-Kind: Detta är en lek som följer samma beprövade princip som Buffa-Katt - det vill säga en inlevelsefull gradvis stegrande förvarning om pussens snara ankomst till den ofrånkomliga kulmen i form av en blöt kindkyss. Knoddarna är aktivt engagerade i att hitta på ett försvar mot denna behandling, genom att kasta med huvudet och utstöta gutturala (förtjusta) läten.
Bland lekar vars poäng ännu inte riktigt sjunkit in hör Tittut!, som ändå så sent som igår lockade fram två (2!) hela klart urskiljbara Ha! från en av Knoddarna. Därutöver har Knoddarnas egna motoriska utveckling bidragit med en ökad egenlekförmåga. Att de sedan någon vecka klarar av sina sitters har definitivt utökat deras lekpotential. Därtill har de allt oftare engagerat sig i Makaronskruvleken, där de med all sin kraft försöker rulla över på mage (vilket olyckligtvis samtidigt omöjliggör all form av matning, nappning och nattning).
Vi inser nu ändå att Knoddarna är redo för nästa fas, som Sitt- och Krypknoddar. Som ett led i denna ambition har också BVC kommenderat armhävningar som ett frekvent inslag i deras dagliga motion.
Knoddarna är nu drygt elva och en halv vecka gamla och har redan passerat flera tidiga faser av knoddskap. Utöver alla knoddfaser inne i magen har de också avverkat plastbunkeknoddstadiet på BB och sängknoddstadiet den första tiden hemma. Nu är den mer korrekta klassificeringen soffknoddar, alternativt selknoddar. I princip all sin vakna tid spenderas numera i selarna, och däremellan i sofforna.
Det sker dock en snabb och konstant utveckling, och Knoddarna är inte särdeles nöjda längre med det tysta liggandets ädla konst. Istället har de utvecklat en högre grad av otålighet och samtidigt en häpnadsväckande förmåga att förmedla denna otålighet i höga och hjärtskärande ljud. Vår förmåga att underhålla spädbarn har satts på hårda prov. Katterna hjälper inte till som vi hade hoppats på - de tycks ha ett ganska begränsat underhållningsvärde när allt kommer omkring.
Knoddarna har ännu inte fattat tycke för sina sitters, vilka enligt en rad småbarnsföräldrar är det ultimata vapnet för att spara krafter och vinna tid. Därtill har vi fram till nyligen haft en väldigt begränsad leksakspark på hemmaplan. Mobiler, skallror och dockor har helt enkelt fått stå undan för andra mer akuta livsnödvändigheter som mikrovågsugn, babysemp och blöjor. Gradvis har lägenheten den senaste tiden fyllts av allt mer färgglada textilgrodor, tygnyckelpigor, fiskfingerdockor, träbabygym, filtar med kattmotiv och insektsmobiler. Dessa skär förvisso radikalt av mot den annars ganska stillsamt designade interiören, men vårt motto är numera - om Knoddarna mår bra, mår vi bra!
Vi har den senaste tiden skamset tvingats erkänna att våra barnsångstraditioner är klart eftersatta. Även om vi bägge två var kontinuerligt besjungna i vår egen barndom - samt därtill att vi har yrkesverksam erfarenhet inom barnomsorg - inser vi nu hur få barnsånger vi faktiskt behärskar. Om vi till äventyrs lyckas höfta till melodin är det som regel bara några spridda strofer av texten vi behärskar. Några exempel:
"Stackars lille lulle lelle! Otur har han jämt vår... kille, just det! Tusse lelle lusse låååår - skrämmer vi det onda bu..?"
"Klappa händerna när du är riktigt glad! Klappa händerna när du är riktigt glad! Klappa klappa klappi klappa klappetti klappa klappi klappa klappa händerna när du är riktigt glad!"
Vi inser ju att detta är en definitiv brist i vår föräldrakompetens, men tack och lov verkar Knoddarna än så länge relativt omedvetna om detta förhållande. De tycks ganska belåtna med själva ansatsen till kommunikation, snarare än det kvalitativa innehållet. Våra felfria recitationer av hela album av David Bowie, Metallica och Kate Bush verkar faktiskt gå hem, och får ungefär samma respons som våra tafatta försök att förmedla Pippi Långstrumps släktskap på fädernet. I dagarna har dock Knoddarnas första samlings-CD anlänt från släktens skivbolag i Arvika och har radikalt förändrat ljudbilden i vår lägenhet.
Knoddarna har under sina dryga sju veckor haft uppenbara svårigheter med att skilja på kärleksbevis och matningstillfälle. Deras pussrespons har helt enkelt varit under all kritik och även om man har kunnat skönja en viss utveckling tycks det som om Knoddarna fortfarande har en hel del att lära.
De första veckorna uppvisade Knoddarna i princip nollrespons på alla ömhetsbetygelser - de verkade synnerligen omedvetna om innebörden i pussar och bedyrande av affektion. Gradvis, i takt med att Knoddarna utvecklade en rudimentär omvärldsuppfattning, övergick denna omedvetenhet till tydligt obehag. Sannolikt upplevdes närvaron av oss och den samtidiga frånvaron av mat som djupt frustrerande - kanske ansåg Knoddarna att vi helt enkelt lurade dem på konfekten, så att säga.
Den senaste tiden har pussresponsen förbättrats en smula, och bemötandet av pussar och kramar får i skrivande stund karaktäriseras som uppmärksam förvåning alt. förväntansfull vaksamhet. Facklitteraturen på ämnet ger vid handen att våra ömhetsbevis snart ska kunna bemötas med normalreaktion.
Med knoddar går man nästan ständigt i väntans tider - väntan på nästa steg, nästa fas, det där som spädisarna enligt alla hand- och hälsoböcker ska göra härnäst. Just nu går vi i spänd avvaktan på de första leendena. Förvisso ler Knoddarna redan, i bemärkelsen använder sin leende-muskulatur. Dessa 'leenden' är sannolikt snarare att betrakta som ett förstadium till flin. Visst är det till förbannelse likt leenden, men dessa grimaser åstadkoms som regel i sömnen eller precis i samband med att Knoddarna skiter på sig. Inte sällan efterföljs dessutom leendet av gråt och skrik, vilket så att säga förtar det mesta av det initiala positiva intrycket.
Knoddarna har uppenbara luckor i sina respektive humörregister - de saknar helt enkelt en hel rad typer av humör som vi vuxna tar för givna. Detta försvårar givetvis kommunikationen mellan oss och dem. Dessutom tycks de negativa humören vara betydlig fler än de positiva. Vi har de senaste dagarna lyckats definiera följande basala Knoddhumör:
1) Förvånad (positivt/neutralt humör) - Uppspärrade ögon, öppen mun (o-formad), armar och ben vevar friskt.
2) Avvaktande (neutralt/negativt humör) - Uppspärrade till kisande ögon, omväxlande stängd/öppen mun, armar mot bröstkorg, spänd hållning.
3) Skeptisk (negativt humör) - Kisande ögon, rynkade ögonbryn, ihopkrupen hållning, korta andetag, utstötande av små ogillande läten.
4) Bekymrad (negativt humör) - Oroligt uttryck, vevande armar och ben, frekvent utstötande av ogillande ljud med inslag av korta skrik.
5) Beklämd (negativt humör) - Kisande till slutna ögon, omväxlande plågat uttryck, skrik och gnäll om vartannat, enstaka sparkar i luften.
6) Besvärad (negativt humör) - Som regel slutna ögon, vilt vevande i perioder, bitvis ihållande skrik.
7) Mycket besvärad (negativt humör) - Slutna ögon, ihållande stötvisa skrik, knutna nävar, vilt vevande, röd ton, periodvis krampartat beteende.
8) Ursinnig (negativt humör) - Hårt slutna ögon, omväxlande vrål/skrik, relativt oregelbunden inandning, röd till blå ton, uppenbar oförmåga att ta emot nya intryck.
Redan under graviditeten och de många återkommande ultraljuden visste vi nog egentligen vad vi nu fått bevisat: Knoddarna är en form av Hobbitar. För varje lårbensmätning sjönk våra hjärtan en smula - ständigt under medelvärdeskurvan på tillväxtschemat. När vi oroligt påpekade detta för våra oförstående barnmorskor sneglade de menande på oss och våra respektive fullvuxna ben. "Ja, nu blir de kanske inte så långa de heller..."
Nu när Knoddarna är ute och frenetiskt engagerade i växandets högre skola har vi fått ytterligare belägg för att det var sådana här varelser som Tolkien åsyftade när han skrev: "For they are a little people, smaller than Dwarves: less stout and stocky, that is, even when they are not actually much shorter. [...] And laugh they did, and eat, and drink, often and heartily, being fond of simple jests at all times, and of six meals a day (when they could get them)." (J.R.R. Tolkien, Prologue (I. Concerning Hobbits), The Fellowship of the Ring)
Knoddarna äter dock mer än Hobbitar. Allra minst sju gånger per dag - First breakfast vid 7 på morgonen, Second Breakfast vid 10, Luncheon vid 13, Supper vid 16, Dinner vid 19, Elevensies vid 23 och Nighties vid 3. Mellan de olika målen inflikas ofta lite Mellanmål för säkerhets skull. Den totala beräknade Tid Förbrukad på att Mata Knoddarna uppgår i idealfallet till drygt 8 timmar per dygn. Detta är alltså en hel arbetsdag, med tämligen dålig lön och inte ens pensionsgrundande. Inte sällan måste man räkna med obetald övertid, eftersom Knoddarna ofta väljer att äta på olika tidpunkter, gärna avlösande varandra.
För att ekvationen överhuvudtaget ska kunna gå ihop har vi givetvis varit tvungna att helt försaka våra egna måltider. Vår huvudsakliga näring intas numera i form av filmjölk, bröd, jordnötter och köpepizza.
De här dagarna är det svårt att vara Preben. Det var med skräckslagen förtjusning som vår 4-årige abessinier luktade Knoddarna välkomna när de erövrade lägenheten. Det var en förtjusning som snabbt övergick i avvaktande oro, därefter bitter svartsjuka på dessa små nyanlända primatparasiter. Plötsligt var den hårt eftertraktade tillgången till husses armhålor, hårbotten, fötter, famn och skägg utsatt för stenhård konkurrens. Ingen tröst fanns heller att finna hos matten - de hade ju varsin parasit!
Knoddarna har kommit för att stanna, och på Knoddars vis tagit över en mycket stor del av husses och mattes vakna tid och energi. Katt #1 (Zorra) hade redan efter några dagar köpt läget och börjat utmana den nya hierarkin genom att spinnande och stirrande tränga sig på vid amningen, alltmedan Preben provade den klassiska jag-skiter-väl-i-er-också-strategin.
Tre veckor har dock gått, och små framsteg görs varje dag. Ett flertal Prebenala beteenden har undan för undan letat sig tillbaka; posera på TV'n, sitta i vägen i hallen, klösa på näsan, brottas med nätverkssladdarna, dricka diskvatten... Även om det sannolikt är en stor utmaning, kan Preben nu dela säng med en Knodd (se bildbevis), så länge Knoddvevandet är utom räckhåll. I obevakade ögonblick har Preben till och med setts nosa i hårbotten på Knoddarna; detta är en lovande start på någon form av relation mellan katt och primatunge.
Som salt i såren tvingas nu Preben flytta, tillsammans med resten av hushållet, från den östgötska myllan till Västkustens karga klippor. Detta kommer utöver en tre timmar lång klagosång från buren under själva resan innebära en ny miljö att lukta och slemma in. Detta sagt går Knoddbloggen in i en ny radioskugga (denna gång med anledning av byte av bredbandsleverantör) på en till två veckor. Återkomst till Jorden beräknas i juli.
Knoddarna hjälper en att förstå storheten i många av de små tingen - de där till förblindelse vardagliga sakerna som man aldrig förr ägnat ens en flyktig tanke. Så ligger det till med hushållspapper! Ända sedan jag blev gammal nog att sköta mina egna hemköp har jag förundrats över denna produkt; i hyllraderna ständigt granne med det uppenbart mer nödvändiga toalettpappret. I konkurrens med kökshanddukar och disktrasor och servetter har jag alltid ställt mig frågan: Varför finns hushållspapper?
Nu vet jag. Ingen konsumtionsvara används nu flitigare i vårt hushåll än just denna sorts papper. Så greppvänligt, stapelbart, med sina perforeringar så enkla att finfördela ned till lagoma bitar som ligger bekvämt i handen, redo för barnrumpan eller det sjöblöta skötbordet. Kanske är det så, att också många andra av vår kulturs största gåtor äntligen kommer att få sina förklaringar, tack vare livet med Knoddarna. Det är en tanke som skänker tröst.
Efter ett par veckors intensiv samvaro med Knoddarna har vi tvingat revidera större delen av våra spädbarnsmyter och bebisfördomar. De beter sig överhuvudtaget inte som man skulle ha kunnat förvänta sig. Två av de Stora Sanningarna om Nyfödingar har vi helt sonika konstaterat är förbannad lögn, nämligen:
Myt #1 • Knoddar skriker alltid; eller åtminstone som regel.
Myt #2 • Knoddar är oförmögna till all form av kommunikation, som inte överensstämmer med Myt #1.
Våra Knoddar är överraskande tysta. När de väl låter, är de dessutom övervägande lågmälda. Det mest häpnadsväckande är emellertid att vi utan svårighet har kunnat utläsa mening i deras ännu så länge tämligen sparsamma repertoar av läten. Utöver det sedvanliga basutbudet av snörvlanden, suckanden och hickanden, har vi kunnat urskilja följande ansatser till dialog:
[eh! eh! eh!] "Jag befinner mig i någon form av predikament! Förslagsvis avbryter du det du just nu sysslar med och försöker åtgärda detta inom en rimligt snar framtid. Det är givetvis upp till dig om du vill agera eller inte."
[h-h-h-h] "Det är inte längre upp till dig! Mitt predikament har passerat det uthärdligas gräns, och det beror nu på dig och dina reflexer huruvida vi ska ha en trevlig eller obehaglig stund tillsammans!"
[NNÄÄÄÄÄ!!!] "Du har misslyckats i dina ansatser att fullgöra dina förälderliga plikter, och får nu erfara konsekvensen av dina tillkortakommanden! Det hela är beklagligt, men helt och hållet ditt fel, och det är bara synd att du som ändå kan läsa inte behagat lära dig hur sådana här situationer bör hanteras."
[uh! uh!] "Du har sannolikt trugat i mig alldeles för mycket mjölk, eller på annat sätt överstimulerat något av mina många basbehov! Jag är inte arg, bara besviken och ganska illamående."
[äh.... äh....] "Som du redan borde förstått är jag inbegripen i den ganska ansträngande övningen att rapa, med anledning av att du i din okunskap erbjöd ett överflöd av mjölk. Det faktum att du positionerat mig i en väldigt obekväm ställning över din axel och envisas med att slå mig i röven underlättar inte en smula!"
[ÄÄÄHHHFFLP!!!] "Trots dina försök att störa mig i mitt rapande, lyckades jag nu med detta ändå. Att jag samtidigt råkade kräkas ned din tröja/hals/rygg kan inte skyllas på mig, utan är ett direkt resultat av ditt evinnerliga blöjklappande."
Dessutom har Knoddarna de senaste dagarna utvecklat ett helt nytt ljud som endast svårligen låter sig transkriberas på något känt alfabet. Det låter som en fruktansvärt gammal, gnisslande dörr, något i stil med: [IIIHHZHZHIIHH]. Den exakta innebörden i detta ljud är inte helt klarlagt, men skulle kunna vara: "Jag märker att du försöker väcka mig ur en annars väldigt behaglig dvala, och jag vill bara försäkra mig om att du är fullt medveten om vad det här kan leda till."
Knoddarna anlände till slut, in i det sista mot sin vilja, natten till den 28 maj 2006, medan regnet smattrade mot sjukhussalens rutor och duvorna hukade under fönsterblecken. Mot alla odds, förhandstips, sanndrömmar, gissningar och järtecken visade sig Knoddarna vara hon-Knoddar.
Tekniska data (Knoddar, v1.01, ltd edition):
ID: Knodd 1, alias Vänster, alias Storan, löpnummer 1109
Längd (mm): 470
Vikt (g): 2980
E.T.A: 04:15
Not: Framstupa; modell ngt konformad
ID: Knodd 2, alias Höger, alias Lillan, löpnummer 1110
Längd (mm): 450
Vikt (g): 2320
E.T.A: 04:24
Not: Framstupa (assisterad)
Efter några dagars besiktning och underhåll kunde Knoddarna åka hem från sjukhuset. Därmed gick alla aktiviteter som inte direkt har att göra med mata, byta och sova ned på noll. Inklusive skrivandet av denna blogg.
Vi har med andra ord inte rundat månen riktigt ännu, utan bara kunnat skicka denna lilla hälsning från det stora vacuum som bor i solskuggan bakom Luna. Detta är the Void, och ni vet vad Sauron säger om the Void: "There is no life in the Void... only barnbajs och kjäks!"
Om inte Knoddarna kommer till berget, får berget komma till Knoddarna. Eller tvärtom! Deras envishet till trots måste gränsen dras någonstans, och till slut måste de hålla till godo med sommarvärme, snarare än kroppsvärme. Det är dags för Knoddarnas intåg i den blåsiga och bländande världen. Därmed unnade vi oss den i sammanhanget kanske inte helt vanliga lyxen att promenera till förlossningen. För varje steg genom trädgårdsföreningen rörde vi oss allt längre in i den djupa radioskugga som kännetecknar barnafödande. Någonstans, någongång, där ute på andra sidan the Dark Side of the Moon, dyker vi upp igen - med nya passagerare som vi hittat på vägen. Då försöker vi åter att anropa Jorden.
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att Knoddarna klarade av att klamra sig fast där inne, hela vägen till och förbi den 21 maj, rakt in i Tvillingarnas tecken. En snabb sökning på nätets uppsjö av mer eller mindre suspekta horoskopsidor ger de nödvändiga nyckelorden: Självsäkra, livliga, hyperaktiva, smarta, Castor och Pollux, ogillar regelbundna vanor (aj då!), Merkurius, ärtor, söndag, Clint Eastwood, torsdag, morötter, Errol Flynn, gul och lavendel.Att dessa två fenomen - Knoddar och Gemini - sammanfaller är givetvis bara ett led till i vårt gemensamma och minutiöst planerade projekt Rational Parenting, och alls inte resultat av någon slump eller ödes nyck. Än så länge förefaller projektet avlöpa i enlighet med i förhand uppställd prognos, utöver att deadline behövts förskjutas något. Vi bedömer dock att detta endast på ringa sätt kommer att påverka slutprodukterna.
Enligt alla domedagsprofetior och statistiska förhandstips borde Knoddarna ha kommit vid det här laget, vilket de dock inte behagat göra. Glatt tumlar de vidare i sin allt trängre delade etta och alla de krämpor och obehag som vi hittills sluppit gör nu bejublad entré på slutspurten. Dessa våndor kantas av kommentarer som tämligen väl fångar stämningen de här sista dagarna.Kamrat ringer på mobil, glad: "Hallåå, hur är det med dig?"Mamma, mindre glad: "Jag är gravid!"När det vi trodde var latensfasens förvärkar var inne på sin fjärde vecka utbrister hon:"Men min molande mensvärk blir det aldrig några barn av!!"och..."Livmodern ropar varg, tycker jag!"Men det är inte bara elände. När det visar sig nästan omöjligt att sitta i bilen på ett smärtfritt sätt, och vi fnissar åt det absurda i situationen, påstår hon oväntat följande:"Jag ska skratta mig genom hela förlossningen!"Visst! Den sista tiden har Vänsterknodden dessutom börjat ligga an mot nerverna i ljumsken. Detta orsakar väldig och plötslig smärta i alla manövrar som inbegriper mer rörelse än att hasa sig fram. Därav detta spontana - och lätt barnförbjudna - utrop när vi försökte forcera trapporna till lägenheten, en utmaning jämförbar med sista etappen till Mount Everests topp:"Aaj! Jag ska aldrig mer sära på benen!!!"
Det är ett välkänt faktum att småbarnsföräldrar utvecklar ett mentalt immunsystem mot allt som är äckligt. Det är givetvis en form av existentiellt självförsvar utan vilken ett liv med knoddar skulle bli, om inte outhärdligt, så åtminstone betydligt mer komplicerat. Men trots att det kan vara praktiskt att hemvant kunna jonglera blöjor med fyllning eller utan anstymmelse till rörelse acceptera magsafter som rinner nedför korsryggen, borde vissa saker få förbli äckliga. Egentligen är det vår plikt att bekämpa tendensen att härdas mot dessa ting och begrepp.
Här följer vår Topp-Tio Äckliga Ord Vi Lärt Oss Under Graviditeten:10. Fetoskop - En bubblare som tillkom sent. Ordet är faktiskt äckligare än det närliggande Fetoskopi. Ordet är inte bara lite äckligt, det är lite roligt också.9. Barnbeck - Kanske ett förutsägbart val; äckligheten ligger i den sluga kombinationen mellan det trevliga ordet barn och det betydligt äckligare beck.8. Åderbråck - Två ganska äckliga ord som tillsammans bildar en milt vämjelig konstellation.7. Bäckenbotten - Ett av många ouppmärksammat äckligt ord, men om man formulerar sig så här: Om du kommer hem och hittar en bäckenbotten i badkaret - hur äckligt är inte det?6. Mogen livmodertapp - Hur kan fyra så oskyldiga ord i rad bilda en så vedervärdig svit?5. Framfall - Vid en första anblick misstas ordet lätt för ett företagsnamn, men det är det verkligen inte. Det kan till och med låta lite positivt; men när man väl fått fenomenet förklarat för sig kommer man aldrig betrakta det ordet på samma sätt igen.4. Glatt muskulatur - Hur mycket måste vi veta hur våra insidor ser ut, vi som inte måste klara medicinartentorna? Vem vill veta att vi alla egentligen bara består av fläskkotletter och köttfärs?3. Kvaddlar - Det spelar ingen roll om de är sterila eller inte - bara en djupt störd människa kan ha kommit på idén att döpa en smärtlindringsmetod (?) till - kvaddlar. 2. Avslag - Det här är ett ord som man lätt kan acceptera när det gäller mesolitisk kvartsreducering eller till och med ansökan om ett lån - men att använda ordet avslag i korrelation till sin egen kropp - det är sjukt.1. Slempropp - En klassisk etta, men alltid lika äcklig! Kanske kunde man ha hittat på ett mer poetiskt namn för den tingest vars uppdykande ofta förkunnar att de små är på väg. Men icke! Mig kommer de aldrig övertyga om att slemproppen är något bra och nyttigt.
En människa går igenom så många stadier och faser under sin första tid, från befrukat ägg till blastocyst och groddskiva till embryo och foster och - plopp - spädbarn och vidare igenom livet på utsidan mot ettårsdagen, två, fem, tio, första fyllan...En knodd är något helt annat. Det är ett barn, men utan de där medicinska och sociala terminologiska bojorna. En knodd transcenderar begreppen; när man tittar på ett foto av embryot efter 22 dagar och ser en skitglad fraggel, då är det en knodd man ser (se Nilssons klassiker Ett barn blir till, 4e upplagan, sidan 92). När den oändligt tålmodiga barnmorskan får något stressat i blicken vid ultraljudet för att fostret vägrar ligga still och få hjärtljuden registrerade, och man inser att detta blir en bråkig unge - då är det knodden man ser. När barnet har kommit ut, och man fortfarande inte är säker på namn, men det spelar ingen roll eftersom de är något annat än ett namn - då är det knoddens väsen man anar.Vi ska få två knoddar. På en gång. Eller ja, förhoppningsvis med några minuters mellanrum. Denna blogg handlar om dem, och andra knoddar som kommer deras väg.
Äntligen, till slut och till sist börjar katterna betala av sin tämligen ofantliga skuld till oss, som byggts upp under åratal av kattsandbytande, mjukmatsköpande, torrfoderkånkande och veterinärsavgiftsbetalande. Visst har de gjort mindre avbetalningar i form av att vara ganska trevliga och varma och mjuka, så som katter plägar vara, men fram tills nu har våra respektive konton varit kraftigt obalanserade.
