Med släkten utspridd över större delen av den kända världen brukar julen vara en högtid i åksjukans och de bländande halvljusens tecken. Men i år välsignades vi av kräksjukan (se nedan) och fick förbli i hemvana trakter. Jul med närbelägna Knoddmorfar var ett faktum, liksom Knoddarnas första möte med Tomten. Rejält upphaussad av oss trodde vi de var mentalt och emotionellt förberedda, men de fick givetvis samma dödsångest som alla barn i alla tider fått när den rödklädda galningen stapplar ut ur midvintermörkret. "Läskit", utbrast Knodd T, som också prompt vägrade följa Tomten till dörren efteråt. Detta besök, liksom kräksjukan, har under de efterföljande veckorna inkorporerats flitigt i Knoddarnas lekar, där de turas om att dela ut lulpappar och hjälpa varandra att kräkas i hinkar ("Såå, såå, måj du dåålit lilla gumman?").
Hjältemod och skräckslagen flykt – Knodd S tar emot ett paket. Knodd T avböjde med argumentet "Ja nååj inte".När vi försäkrat oss om att alla virus lämnat oss i julefrid, kunde vi bege oss norrutöver till vildare landskap där övrig släkt hukar bland tall och gran. Meningen var att spendera nyåret i Knoddfarföräldrarnas pittoreska stuga i Värmlands famn. En strejkande vattenpump och en enda natts campingliv med vattendunkar och trotsande Knoddar övertygade oss om visheten i att åka tillbaka till Dalslands enda stad Åmål för nyåret. Återresan gick omvägen via Arvika för att fånga upp ytterligare släkt. Här visade det sig att Knodd S utvecklat en oklädsam konsumtionshysteri – i varje nytt hem av varje ny person förväntade hon sig nya "senter" (=lulpappar). Efter sondmatning av Knoddgammelmormor hämtade vi upp djupfrysta katter i den beckmörka sedermera övergivna stugan och for in till civilisationen.
Vinterknoddar – vem behöver ytterkläder?Knoddfarföräldrarnas hus kännetecknas av att det är rosa, stort och inte luktar särskilt mycket av vår katt Preben. Därför såg vår nye katt Mogens sin chans att ringa in ett riktigt försvarligt revir genom att pinka ned ett stort antal mattor. Detta förlänade honom till sist en ensam tillvaro i exil i källaren. Preben bidrog med att äta upp blommor och spy på oinkissade mattor. Härutöver eskalerade Knoddarnas trotsgrad under denna period och familjen kunde under ett par mornar vakna till Knodd S och hennes höga C som hon insåg var ett effektivt provokationsredskap. Inte ens en högmässa fullproppad med bananer, päron, yoghurt, psalmböcker och oblater kunde avhjälpa detta sakernas tillstånd.
Mogens under en hasande framryckning mot svart strumpa
– en ny jobbig lek.Hemresan präglades av ett storbråk på en bensinstation, skrikande katter, konstant motsol, en alltför kort tupplur för Knoddarna som på sedvanligt vis avbröts vid Mellerudsrondellerna och lite åksjukekräks vid infarten till hemmet. Stilfullt och lugnt, alltså. Väl hemma efterfrågades mera "senter" (som inte fanns), en obehärskad lek med alla leksaker i Knoddarnas ägo, följt av lite välförtjänt TV-tid. Det nya året var inringt, Knoddarna på sitt fjärde år i verkligheten, med enormt snabbt växande vokabulär och tusen åter tusen frågor om livet, vardagen, allt och inget, samt käpprätt på väg in i den fruktansvärda, fruktansvärda Trotsen.
Eftersom vi är bosatta på den plats i Sverige där det nog kommer mest regn men minst snö (alternativt mest snöblandat regn) har Knoddarna mycket dålig snövana. De tycker att rimfrost är likvärdigt med snö. Vi försöker odla attityden att regn också är kul och fint, men det går trögt när man inte är helt övertygad själv.
