Knoddliv är generellt mer än vuxenliv. Mat smakar nog mer, färger är sannolikt mer färgiga, ljud är mer iöronfallande. I vuxenlivet smetas allt ut lite, grånar, tappar lyster mot en ofta ganska trist backdrop. På samma sätt är det med knoddkänslor – ont är otröstligt, glad är sjukt glad, gnällig är outsägligt hopplöst grinig.
Idag erfor Knodd S en av sina värre kriser hittills. När hon lekte med sin vita, runda sten vid en brunn på dagis försvann den förstås ned i djupet. Boppa, för alltid! Den annars luttrade och ganska laid-back personalen berättade bekymrat om skriket, ångesten och den svårtacklade plötsliga krisen.
Om jag kunnat dyka ned i brunnen och plocka upp den skulle jag gjort det. Hennes ångest transponeras bums över, som ett litet själsligt brännmärke. Jag letade runda vita stenar hela vägen hem. Ska sätta kollegor vid havsbandet att finkamma stenskramlet i vattenranden. Den vita runda stenen som försvann hittades för länge sedan, i sandlådan på gården, och har hängt kvar i familjen ett tag. Vi har väl haft på känn att det skulle bli riktigt bökigt om den försvann. Och det bidde det! Stackars liten, som känner så mycket!
Men världen är full av runda vita stenar, tack och lov! She shall have them all!
