Saker som slår en under VAB

I vår uppgång har vi en hund som låter exakt – exakt – som Bernard Herrmanns sinnesjuka fioler i Hitchcock's Psycho (1960) så fort han blir lämnad ensam hemma. Det hör man bara om man är hemma på vardagarna, och vissa helger. Det är jobbigt.

Varje gång vi separerat Knoddarna en smula har vi en inre bild att de kommer att vara saliga av lycka när de återser varandra. Det är vår utifrånförståelse av hur det måste vara att vara i ett tvillingskap. Och när den osjuka Knodden till slut kommer hem från dagis är det dags för en retorisk fråga från vår sida.

– "Har du någon syster här?"
– "Ja, den ligger i vardagsrummet."

Pizza Knoddo

Länge hade vi ambitionen att bara erbjuda Knoddarna det allra finaste i matväg, ekologiska och kulinariska fröjder, en uppsjö rättvisemärkta och E-tillsatsbefriade hemlagade läckerheter. Men gudarna i forntiden och de som byggde landet slog sina kloka huvuden ihop och bestämde att dagen bara ska innehålla 24 timmar och att i 20 av dem måste man jobbajobbajobba för att få ihop pengar, ära/berömmelse, karriär och privatlif.

Alltså. Vissa saker måste ge vika. Idag är det ketchup på allt, frekventa pastakurer, halvfabrikat som upptar en hel fryshylla (de gånger vi kommit oss iväg på storhandling). Vi är förläget tacksamma för den riktigt fina maten de ändå får på dagis, vi tar viss stolthet i att de är väldigt duktiga på att gå ut på restaurang och äta och vi är nöjda när far/morföräldrar svischar ihop riktig mat på besöken.

Exempel ur verkligheten: Häromdagen beställde vi pizza. Knoddmamman ringde, Knoddpappan hämtade – så långt sträckte sig våra middagsinsatser. Men Knoddarna fick komponera en helt egen pizza, och valde huvudingredienserna: 1. Räkor, 2. Oliver, 3. Salt. Pizza Knoddo. Rekommenderad av livsmedelsverket till treåetthalvtåringar.

True Blood

På onsdag har True Blood premiär på SVT. Det är väldigt inne med vampyrer nu (igen) med blodsugare i Blackeberg, i Forks, i New York, i Moskva och i Barrow... överallt. Hemma i vår lägenhet är inget undantag. Det gick väl an när de var små och nöjde sig med rimliga mängder, men nu börjar det bli ett logistiskt (och moraliskt) problem. Och vet ni vad större kistor kostar nuförtiden? Och ingen vitlök i maten längre, det är för trist.

Ja ja, föräldraskapets bördor kan vara tunga att bära!

Små och stora kriser

Knoddliv är generellt mer än vuxenliv. Mat smakar nog mer, färger är sannolikt mer färgiga, ljud är mer iöronfallande. I vuxenlivet smetas allt ut lite, grånar, tappar lyster mot en ofta ganska trist backdrop. På samma sätt är det med knoddkänslor – ont är otröstligt, glad är sjukt glad, gnällig är outsägligt hopplöst grinig.


Idag erfor Knodd S en av sina värre kriser hittills. När hon lekte med sin vita, runda sten vid en brunn på dagis försvann den förstås ned i djupet. Boppa, för alltid! Den annars luttrade och ganska laid-back personalen berättade bekymrat om skriket, ångesten och den svårtacklade plötsliga krisen.

Om jag kunnat dyka ned i brunnen och plocka upp den skulle jag gjort det. Hennes ångest transponeras bums över, som ett litet själsligt brännmärke. Jag letade runda vita stenar hela vägen hem. Ska sätta kollegor vid havsbandet att finkamma stenskramlet i vattenranden. Den vita runda stenen som försvann hittades för länge sedan, i sandlådan på gården, och har hängt kvar i familjen ett tag. Vi har väl haft på känn att det skulle bli riktigt bökigt om den försvann. Och det bidde det! Stackars liten, som känner så mycket!

Men världen är full av runda vita stenar, tack och lov! She shall have them all!

Citatskörd

Tempus fugit, och allt det där. Livet i största allmänhet har tagit fart och bloggandet tar stryk. Men då och då plitar jag ner kladdar på Knoddarnas förehavanden. En vacker dag kommer jag ikapp.

Här kommer lösryckta treårsfunderingar i citatform från de senaste veckorna:

"Pippi måste sprita!"
- Knodd T, utklädd till Pippi Långstrump, torkar bord. (Efter alla magsjukdomar har vi lärt henne att man måste använda handsprit på allt för att inte bli sjuk)

"Du tjampa på min ägg! Den e dööd!"
- Knodd S, på konfirmationsmiddag, efter att mamma trampat på nedfallen ägghalva.

"Du haj håj på heela dej! På magen, på kinden, i öjat, på läppen, på halsen. Inte på pannan. Du haj en pjick däj istället!"
- Knodd S, nyvaken, kommenterar Knoddpappans fysiska attribut.

"Fåj jag dega?"
- Knodd T, undrar om hon får leka med modellera

"Jag delade mej!"
- Knodd T, leker med modellera, och råkar skära sig i fingret

"Jag kan balansa!"
- Knodd S, går balansgång på, typ, marken

(Och så en helt obegriplig:)
Knoddarnas farmor: "Vad gott med varmt kaffe!"
Knodd S: "Nää, man kan inte djicka molnen!"