tisdag, december 05, 2006

Tidstjuvar

Efter ett halvår i intensiv samvaro med Knoddarna har den stora Knoddbubblan slutligen brustit. Med detta avses inte den postnatala bubblan, i vilken man i ett chockartat tillstånd plötsligt glömmer hur telefonen fungerar. Vår MVC-majorska garanterade oss att vi skulle komma ur detta första tillstånd efter sju-åtta månader, men för oss tog det faktiskt bara ett par dagar. Men den därpå följande Knoddbubblan tog alltså ett drygt halvår att frigöra sig från - därtill högst motvilligt och inte utan visst motstånd, en och annan tår och spridda svordomar.

Knoddbubblan är den tillvaro som infinner sig när bägge föräldrarna får vara hemma samtidigt med knoddar och där livets allvarligheter såsom arbete, karriär och ansvar (för exknoddala saker åtminstone) får ge vika för betydligt mer spännande aktiviteter som redan beskrivits i en serie inlägg. Den lilla tvillingknoddbonus som samhället erbjuder - vilket alltså inte motsvarar den fullt rimliga principen dubbelt upp - visade sig helt nödvändig. Att få vara hemma samtidigt med knoddar borde givetvis snarast uppföras på listan över okränkbara mänskliga rättigheter, vare sig man har en knodd eller ett tjog.

Men nu är det alltså över. Dagarna rinner iväg som den senaste tidens hällregn i december och verklighetens järngrå stackmoln tornar upp sig över den rosaskimrande familjelyckan. Åter tvingas man upp i ottan - inte för att skaka ihop en nattlig delikatess i diflaskan - utan för att sälla sig till de andra tusentals sömngråtna och huttrande pendlarna på dieselstinkande pendelbussar. Mitt i sin självömkande vånda och bittra veklagan inser man att detta är legio för nästan alla knodduppfödare - och då som regel redan efter 10 dagar (vilket alltså uttryckt kvantitativt är samhällets uppfattning om hur viktig fädernet är för spädisar).

Med ens halveras den tid Knoddarna får med oss; med ens tredubblas arbetsinsatsen för den aktive knoddskötaren. Och detta sker givetvis i just den tid då Knoddarnas närvarobehov rusar i topp. Nu ökas deras rörlighet på daglig basis med radikalt nya skaderisker och medföljande översynskrav. Nu börjar skriken och gnällen anta formen av något som vagt påminner om vanliga vokaler, något som de gärna vill ta sig tid att presentera öga mot öga. Nu krävs smakisar och matisar som kräver tillagning och en betydligt mer tidskrävande matningsprocedur (kombinerat brottningspass) och en efterföljande tvagning. Nu krävs i bästa fall dagliga klädesombyten och minst lika många sessioner i tvättstugan. Dessutom har alla de traditionella tidsbesparande åtgärderna som sitta-själv-i-sittern, leka-lite-med-den-jätteroliga-skallran-alldeles-ensam och somna-tvärt-och-oväntat-en-stund-i-soffan gradvis slutat fungera. Knoddarna har blivit skickliga tidstjuvar. Eftersom verkligheten sedan är så nådlöst och inhumant beskaffad är det ju inte arbetsgivaren eller försäkringskassan som får betala priset. Det är sömnen, och maten, och hygienen, och vänner och släkt. Samt skrivandet av denna blogg. Vilket skulle bevisas!

1 kommentar:

Anonym sa...

Vi vet hur det känns, och vi har ju bara en (om än förkyld) knodd... Men så kommer det plötsligt ett hjärtligt Ha-ha-ha-skratt från knodden och då spelar det ingen roll att det är gröt på finmattan, sista haklappen gått åt och det inte är tvättid än på några dar...