Kattkontakt

Äntligen, till slut och till sist börjar katterna betala av sin tämligen ofantliga skuld till oss, som byggts upp under åratal av kattsandbytande, mjukmatsköpande, torrfoderkånkande och veterinärsavgiftsbetalande. Visst har de gjort mindre avbetalningar i form av att vara ganska trevliga och varma och mjuka, så som katter plägar vara, men fram tills nu har våra respektive konton varit kraftigt obalanserade.

Nu har emellertid katternas underhållningsvärde stigit i höjden hos Knoddarna. Vi vinner värdefull tid med ett så enkelt knep som att placera Knoddar och katter i samma rum. En djup fascination för våra fyrbenta vänner har Knoddarna fått, och till och med den mest blickstilla, till synes komatosa katt (Zorra) i djupsömn får Knoddarna att stelna och som i trans fixera pälsbyltet på pläden. Även katterna tycks ha börjat acceptera att Knoddarna är livsvärdiga varelser, sedan de hjälpligt kunnat ligga på mage och sitta upp - så där som katterna tycker att människor ska bete sig. Situationen är förstås övergående: Ännu har Knoddarna inga egentliga medel att få tag i katternas öron och svansar och morrhår - även om de i ärlighetens namn verkligen försöker. När det sker hyser vi inga tvivel om att katternas acceptans för di små når vägs ände och den korta romansen är över.

Dessutom verkar det som om katterna inser att deras pluskonto är på avtagande, varför de gör allt för att försvåra för oss i den övriga vardagen. Exempelvis distraherar de Knoddarna så mycket de kan när det vankas måltid, vilket effektivt sätter punkt för alla Knoddarnas ambitioner att få i sig mat. Därtill river katterna gärna ned mobiler från skötbordet, kräks på just de ytor där Knoddarna ska vara, busar under spjälsängarna och får sina post-kattlådebesök-ryck i samma ögonblick som Knoddarna just kommit ned i ytsömn. Slutligen har katterna också av någon outgrundlig anledning börjat ligga på alla våra elprylar - såsom stereon, radion, den bärbara datorns tangentbord och modemet. En efter en går också våra dyra maskiner sönder, men det är ännu inte helt klarlagt om det faktiskt är katternas fel. Vi har inlett en förundersökning i ärendet.

Tidstjuvar

Efter ett halvår i intensiv samvaro med Knoddarna har den stora Knoddbubblan slutligen brustit. Med detta avses inte den postnatala bubblan, i vilken man i ett chockartat tillstånd plötsligt glömmer hur telefonen fungerar. Vår MVC-majorska garanterade oss att vi skulle komma ur detta första tillstånd efter sju-åtta månader, men för oss tog det faktiskt bara ett par dagar. Men den därpå följande Knoddbubblan tog alltså ett drygt halvår att frigöra sig från - därtill högst motvilligt och inte utan visst motstånd, en och annan tår och spridda svordomar.

Knoddbubblan är den tillvaro som infinner sig när bägge föräldrarna får vara hemma samtidigt med knoddar och där livets allvarligheter såsom arbete, karriär och ansvar (för exknoddala saker åtminstone) får ge vika för betydligt mer spännande aktiviteter som redan beskrivits i en serie inlägg. Den lilla tvillingknoddbonus som samhället erbjuder - vilket alltså inte motsvarar den fullt rimliga principen dubbelt upp - visade sig helt nödvändig. Att få vara hemma samtidigt med knoddar borde givetvis snarast uppföras på listan över okränkbara mänskliga rättigheter, vare sig man har en knodd eller ett tjog.

Men nu är det alltså över. Dagarna rinner iväg som den senaste tidens hällregn i december och verklighetens järngrå stackmoln tornar upp sig över den rosaskimrande familjelyckan. Åter tvingas man upp i ottan - inte för att skaka ihop en nattlig delikatess i diflaskan - utan för att sälla sig till de andra tusentals sömngråtna och huttrande pendlarna på dieselstinkande pendelbussar. Mitt i sin självömkande vånda och bittra veklagan inser man att detta är legio för nästan alla knodduppfödare - och då som regel redan efter 10 dagar (vilket alltså uttryckt kvantitativt är samhällets uppfattning om hur viktig fädernet är för spädisar).

Med ens halveras den tid Knoddarna får med oss; med ens tredubblas arbetsinsatsen för den aktive knoddskötaren. Och detta sker givetvis i just den tid då Knoddarnas närvarobehov rusar i topp. Nu ökas deras rörlighet på daglig basis med radikalt nya skaderisker och medföljande översynskrav. Nu börjar skriken och gnällen anta formen av något som vagt påminner om vanliga vokaler, något som de gärna vill ta sig tid att presentera öga mot öga. Nu krävs smakisar och matisar som kräver tillagning och en betydligt mer tidskrävande matningsprocedur (kombinerat brottningspass) och en efterföljande tvagning. Nu krävs i bästa fall dagliga klädesombyten och minst lika många sessioner i tvättstugan. Dessutom har alla de traditionella tidsbesparande åtgärderna som sitta-själv-i-sittern, leka-lite-med-den-jätteroliga-skallran-alldeles-ensam och somna-tvärt-och-oväntat-en-stund-i-soffan gradvis slutat fungera. Knoddarna har blivit skickliga tidstjuvar. Eftersom verkligheten sedan är så nådlöst och inhumant beskaffad är det ju inte arbetsgivaren eller försäkringskassan som får betala priset. Det är sömnen, och maten, och hygienen, och vänner och släkt. Samt skrivandet av denna blogg. Vilket skulle bevisas!