Tema Knodd År 1: Prat

Inför den första årsdagen har Knoddarna arbetat oförtrutet med att träna in glosor och en rudimentär språkmelodi. De tycks emellertid ha sämre kläm på de finare grammatiska nyanserna, som att bokstäverna i ett ord ska komma i en viss ordning, eller bara innehålla en på förhand uppgjord uppsättning bokstäver. Ett ord som "tack" kan exempelvis av Knoddarna heta: [kat], [ta], [atk] eller [akwawawawat].

Från att under de första månaderna ändå ha kunnat få ur sig ord som [janguillou] och [bajsa] (av varandra helt oberoende ord, förstås) kom för ett tag sedan den berömda där-fasen. Allt - oavsett vem eller vad - tilldelades epitetet [dä] med tillhörande helhandspekning, som om Knoddarna kände att de behövde visa oss världen istället för tvärtom. Kanske ligger det något i det också.

Även ord som [mama] och [papa] hörs inbäddat i den allmäna kakafonin, sannolikt ännu utan att Knoddarna förknippar det med oss. Knoddarnas första ordkombination får anses vara "hej då", även om det snarast uttalas [eå] eller [uddå] och som regel uttrycks först när recipienten lämnat rummet. Utöver dessa kanske inte helt originella första ord fortsätter Knoddarna träna sina mer primala uttrycksformer såsom galltjut, rop i svalen och sång. Intressant är att Knodd 2 lagt sig till med growling då och då.

Men vem behöver uttrycka sig med enstaviga ord så att vi vuxna förstår, när man kan föra en lång och givande diskussion med sitt syskon istället. Följande överhördes igår:

Knodd 1 (ensam i vardagsrummet): Tudududududududa???
Knodd 2 (hos pappa i köket, svarar omedlebart): Wa?!
Knodd 1: Woududja?
Knodd 2: Waw!
Knodd 1: Dudja.
Knodd 2: Wawawawawaw!
Knodd 1: Odjoj. Ojoj.
Knodd 2: Wawa.
Knodd 1: Ejö. Eje.
Knodd 2: Baba. Wa. Bwäbwäbwä mama.

Året

Året närmar sig.

Ett ljus till tårtan är inköpt. Släktingar kontaktade. Knoddarna är förstås ganska omedvetna om sin nära förestående årsdag - dagen då de kan börja äta nästan allt utom julpastachili och brännvin. Under året som gått har Knoddarnas liv markerats av en hel svit bemärkelsedagar som det skulle bli ganska besvärligt att fortsätta med som vuxen: 1-månadersdag, 2, 3, namnsdagar, första besöket hos än den ene och än den andra, första krypdagen, första ställa-sig-upp-i-spjälsängendagen... Allt tycks värt att fira. Det är svårt att föreställa sig en tillvaro där så mycket man stöter på är nytt och för första gången. Varenda dag blir en bemärkelsedag då, förstås.

Mellan detta inlägg och förra har Knoddarna vuxit på bredden, längden, mentalt, kognitivt, verbalt, motoriskt och erfarenhetsmässigt. Vardagarna är så fulla av minnesvärda detaljer att de blir omöjliga att komma ihåg eller snabbt sammanfatta. Att hålla Knoddbloggen levande samtidigt som man jonglerar bajsblöjor, nappflaskor, mockasiner och febertermometrar har visat sig knepigt. I synnerhet i kombination med halvtidsjobb och bostadsbyte och bilinbrott och trasig mikrovågsugn (paniken! paniken!). Jag noterar att många bebisbloggar går detta öde till mötes när föräldradagarna lider mot sitt slut och verkligheten kryper fram under snuttefilten.

Lagom till Knoddarnas 1-årsdag är ambitionen ändå att försöka göra en avstämning av Knoddarnas väl och ve i en serie kortare tematiserade texter. Med start kanske inte just idag. Det beror helt på Knoddarna, som så mycket annat nuförtiden.