Upprättgående

Hälften av Knoddarna har i dagarna lämnat sitt heltidskryptillstånd och rest sig upp på korta och knubbiga, men i övrigt helt bärkräftiga ben. Vi har förvisso sedan en längre tid misstänkt att Knodd 1 redan behärskade stapplandets konst, men att hon ännu inte kommit till denna insikt själv. Efter veckors allmän frustration och evinnerligt promenerande med Knoddarna; lätt framåtböjd, fram och tillbaka i lägenheten, ont i ryggen - jag måste medge att det har en begränsad humorfaktor. Men men, man lär sig bara gå en gång i livet, i vanliga fall, så det kan väl vara värt att lägga tid på.

Att gå är uppenbarligen mycket roligare än vi vuxna minns. Det är med ett stort flin Knodd 1 tultar runt med blöjan som stötdämpare (ibland pannan) och intar sina omgivningar från upprätt position. Knodd 2 tittar på något skeptiskt och eftertänksamt, så som det ligger för henne, men har redan börjat resa sig till stillastående. Som vanligt ska det kännas efter, prövas lite försiktigt först.

Alla olyckskorpar i vår tillvaro har försäkrat oss att nu börjar den svåraste tiden hittills (sannolikt tills nästa ÄNNU jobbigare tid tar vid) när Knoddarna pyser iväg åt varsitt håll, troligen utför stup eller in i eldsvådor eller ner i Ringu-brunnar. Vi har under de gångna 14 månaderna dock utvecklat en teflon-mentalitet, där vi bara tar till oss positiva saker om oss och om Knoddarnas fortsatta väl och ve. Sedan är det bara att beklaga att så många andra människor haft så jobbiga barn och så dåliga erfarenheter av deras uppväxt att de bara kan se besvär och problem med denna i högsta grad omtumlande och berikande tid.