Vissa inlägg är svårare än andra att skriva, och här kommer ett som tagit tre dagar att påbörja – tillika Knoddbloggens i särklass allvarligaste hittills! Flitiga läsare av systerbloggen OttoPippi samt de närmast sörjande vet redan att familjens äldstekatt Zorra Isolde sökt sig till nya jaktmarker, eller snarare nya varma element och soffhörn och plädhögar i den där blötmatsbemängda och stillsamma katthimlen där Søren bor och där lådan alltid är fräsch! Hon efterlämnar förkrossad matte/husse, två småapor och en liten Preben.
Men Zorra har verkligen gjort sitt här nere i Jämmerdalen och är väl värd vilan efter tretton och ett halvt år. Masthuggets sexuellt frigjorda kattkollektiv lyckades skapa en oerhört klok och snäll katt som blev slagpåse/kamrat åt Linnéstadens skräck Søren Jansson och – när han gick ur tiden – uppfostrare och standin-mamma åt Örebrofödde abbessiniern Preben. Utöver detta var hon ett underbart tillskott som benvärmare i TV-soffan, extraputs när man kom hem lortig, tröst i de där ledsna stunderna och bara väldigt söt att titta på.
Katter har som bekant nio liv och i avsaknad på intresse för friluftsliv och äventyrligheter brände Zorra sina på diverse åkommor och sjukdomar på ålderns höst. Men det var också nu hon genomförde sitt sista stordåd i livet och blev kattmentor åt Knoddarna. Från dag 1 när Knoddarna kom från US uppvisade Zorra ett löjligt stort tålamod som höll i sig genom Knoddarnas första två år, trots idogt pälsryckande, öronpetande, bortknuffande och avgrundsvrålande. När Preben flydde stannade Zorra – kanske av mod, kanske av lathet, oklart vad – men effekten blev densamma: Knoddarna lärde sig hur man pratar med och klappar en maoa! Alla djur som senare i livet kommer att behandlas väl av Knoddarna i någon form har Zorra att tacka för det.
I vår familj arbetar vi som regel i par – två vuxna, två Knoddar, två katter. Nu är vi försvagade och tomrummet är väldigt stort och sorgset. Innan Knoddarna gick till dagis i tisdags när vi skulle ta Zorra till veterinären gjorde vi en poäng av att de tre fick säga hej då på riktigt. Tvååringar är emellertid osannolikt anpassningsbara och har redan accepterat att Zorra "har åkt boppa med bussen", men avskedet kändes riktigt bra för oss vuxna som är mer lagda åt att bädda ned oss i nostalgiska ledsamheter. Knoddarna kommer inte aktivt minnas sin första katt, men hennes arv är redan inpräglat i deras sätt. Tack för det Zorra, och adjö adjö adjö, älskade katt!
Men Zorra har verkligen gjort sitt här nere i Jämmerdalen och är väl värd vilan efter tretton och ett halvt år. Masthuggets sexuellt frigjorda kattkollektiv lyckades skapa en oerhört klok och snäll katt som blev slagpåse/kamrat åt Linnéstadens skräck Søren Jansson och – när han gick ur tiden – uppfostrare och standin-mamma åt Örebrofödde abbessiniern Preben. Utöver detta var hon ett underbart tillskott som benvärmare i TV-soffan, extraputs när man kom hem lortig, tröst i de där ledsna stunderna och bara väldigt söt att titta på.
Katter har som bekant nio liv och i avsaknad på intresse för friluftsliv och äventyrligheter brände Zorra sina på diverse åkommor och sjukdomar på ålderns höst. Men det var också nu hon genomförde sitt sista stordåd i livet och blev kattmentor åt Knoddarna. Från dag 1 när Knoddarna kom från US uppvisade Zorra ett löjligt stort tålamod som höll i sig genom Knoddarnas första två år, trots idogt pälsryckande, öronpetande, bortknuffande och avgrundsvrålande. När Preben flydde stannade Zorra – kanske av mod, kanske av lathet, oklart vad – men effekten blev densamma: Knoddarna lärde sig hur man pratar med och klappar en maoa! Alla djur som senare i livet kommer att behandlas väl av Knoddarna i någon form har Zorra att tacka för det.I vår familj arbetar vi som regel i par – två vuxna, två Knoddar, två katter. Nu är vi försvagade och tomrummet är väldigt stort och sorgset. Innan Knoddarna gick till dagis i tisdags när vi skulle ta Zorra till veterinären gjorde vi en poäng av att de tre fick säga hej då på riktigt. Tvååringar är emellertid osannolikt anpassningsbara och har redan accepterat att Zorra "har åkt boppa med bussen", men avskedet kändes riktigt bra för oss vuxna som är mer lagda åt att bädda ned oss i nostalgiska ledsamheter. Knoddarna kommer inte aktivt minnas sin första katt, men hennes arv är redan inpräglat i deras sätt. Tack för det Zorra, och adjö adjö adjö, älskade katt!
4 kommentarer:
Tack för ditt inlägg!!!!!
Å, så ledsamt att höra. Så fint skrivet om hur det är att ha fyrbenta familjemedlemmar. För mig har Zorra alltid funnits, jag kommer sakna henne. Kram på er/Linda
Beklagar verkligen sorgen! Katter är de bättre djuren, och de blir bara finare med åren!
Beklagar sorgen.
Skicka en kommentar