Ångestpaket

Grattis Knoddarna! Som en lite försenad present har de nu fått varsin överdos 8-månadersångest. Först ut var för ovanlighetens skull Knodd 2, vilket får anses vara en något tveksam ära. Solskensknoddarna kan nu utan föregående varning förvandlas till panikslagna asplöv där hypervardagliga aktiviteter som att vi går ut ur rummet är orsaken till besinningslös skräck.

Efter att ha dryftat litteraturen känns ett flertal andra tecken igen. Häftiga uttryck - check! - i form av hysteriska kast med hela kroppen, ofrivilliga självskallningar och efterföljande ledsamhet. Förhöjd aggressivitet - check! - med sparkar, slag, klös, nypningar, danska skallar och bett som sätter shaolinmunkar på skam. Rädda för främlingar - check! - i synnerhet långa män, vilket kanske är lika bra, eftersom sådana säkert inte är att lita på ändå. Än så länge har de sluppit utslag, darrningar och kräkningar. Inte heller har vi märkt att de föredrar endera av oss framför den andra, vi fungerar lika bra som slagpåsar bägge två. Och febern som i detta nu plågar Knodd 1 och satte P för Knoddarnas första skidsemester beror snarare på virus än ett tumultartat själsliv.

Som bonusinformation kan tilläggas att Knodd 2 fram till den senaste tiden legat strax efter Knodd 1 i de olika utvecklingsmilstolparna. Men nu har hon faktiskt varit först med att a) vända sig både åt höger och vänster, b) få 8-månadersångest, som sagt, samt c) ersätta de atonala gapskriken med ett mer normalt vokabulär som [ba ba ba ba] vilket vi med stor inbillningsförmåga antar betyder just 'pappa', men som lika gärna kan betyda 'multiplikationstabell' eller 'kompatibilitetsrapport'. Först någon vecka senare följde Knodd 1 upp med sin egen variant, [ga ga ga ga].

Väsen och varelser

Knoddarnas omgivningar och vardagar är fulla av mystiska ting och väsen väl värda att utforska och undersöka, som regel medelst mun. Att leva med knoddar är att vidga sina vyer och återupptäcka en del av det man trodde man lämnat bakom sig, som hör till barndomens luddiga töcken. Den krassa rationella hållning man haft mot tingen - där plast är plast och där en stol just bara är en stol - har man glatt övergivit när man ser Knoddarnas undrande förtjusning över ett decilitermått, mattfransar eller en kattbajs. Även vi har börjat se livet i tingen, och insett att det bor fler än vi och katterna hemmavid. Här följer några exempel på den fauna vi inhyser:

Rockhare (Lepus rockenrolus) Runt 30 cm lång, öron något längre än fältharens. Kroppsfärg brunaktigt gul, efter maskintvätt skiftar pälsen till vit. Rockharen trivs i spjälsängar och inplanterades från Finlandsfärjan 2006.

Tyggroda (Rana textilia) Upp till 15 cm lång, gällt grön med lilablommig teckning och tvättlapp. Förekommer i hela lägenheten och kännetecknas främst av sitt breda leende och sitt evinnerliga prasslande. Kan även uppträda hängande i babygymmet eller sittern. Har i undantagsfall siktats även i vagnen.

Handduksmonster (Monstrum tvagum) Uppträder i ett flertal färger och storlekar. Häckar vanligtvis inne i badrummet. Skymningsaktiv då den söker föda runt bebisar. Huvudsaklig föda består av fukt, inotyolsalva och badolja. Har ett skrovligt och hest läte, inte helt olikt Max Cavalera (förre sångaren i Sepultura).

Pyjamasspöket (Fantomus pyjamus) Antar flera olika färger, skepnader och knäppanordningar, dock vanligen fruktansvärt komplicerade. Trivs i garderoben. Nattaktiv då den gör livet surt för små små barn. Kännetecknas främst av att den behöver tvättas väldigt ofta, vilket ger det den karakteristiska luggslitna looken. Kan gå i arv.

Motoriken i Tinnitusfabriken

Alla knoddar är unika, sägs det. Man ska aldrig jämföra knoddar med andra knoddar, säger de som vet. När man har två knoddar som är på nio minuters när lika gamla (och räknat från urcellen Ellen på nanosekunden exakt lika gamla) jämför man hela tiden, dygnet runt. Knepet blir givetvis att inte lägga några moraliska eller estetiska värderingar på det man jämför, som att en viss konsistens på bajset skulle vara bättre än en annan. Alla konsistenser är lika fina.

Motorik är något folk gärna lägger stor vikt vid. Ju tidigare knodden masar sig runt bland dammråttorna, desto bättre. En knodd är givetvis mer än sitt rörelseschema, oavsett vad BVC's hälsobok och blöjföretagens aldrig sinande ström av Så-Funkar-Ditt-Barn-mails vill låta påskina. Men motoriken är samtidigt påtaglig och lätt att notera i takt med att dukar, PS2 och CD-skivor börjar dras ned från sina hittills fredade platser.

Hemma hos oss har mycket riktigt varje blöjbyte och kvällstvagning antagit karaktären av en brottningsmatch, varje dopp i baljan har blivit ett äventyrsbad och varje måltid en extremt krävande koordinationsträning. Ändå är det bara Knodd 1 som exponentiellt ökar sin rörlighet. Nu duger det inte längre att sitta och betrakta världen med de små himmelsblå - det gungas på alla fyra, det ramlas på ansiktet, det jagas katt (som är för dumma? snälla? för att inte fly undan), det görs maghävningar och flygs flygplan, det roteras och rullas runt och kryps över golv, möbler och systern. Knodd 2 tycks helt i avsaknad av behov eller ambition att ens vända sig från rygg- till magläge. Istället har hon utvecklat en teknik att vrida huvudet 180° bakåt utan att röra resten av kroppen, samt att ta sig fram på rygg genom en avancerad gå-upp-i-brygga-manöver. En spännande observation är, att om man sänker ned Knoddarna i vatten, är det Knodd 2 som är den mer rörliga helt plötsligt, medan Knodd 1 endast är intresserad av sin älskade termometer.

Knodd 2 är på sätt och vis också den mer kommunikativa, om man med kommunikation avser ett mer urskiljbart joller. Knodd 2 använder vokaler och besitter ett ganska normalt röstläge. Ett exempel på dessa ljud kan vara: [ooooaaaoooaaa], översatt ungefär "Jag är tillfreds!" Knodd 1 har dessvärre öppnat Tinnitusfabriken igen genom att återfinna glädjevrålet [AAAAAAAA], vilket kan tolkas som "Jag är skitglad!". Hon har också lagt sig till med ett stönande krystljud: [hhhhhnnnnggh] vilket kan betyda "Jag skiter på mig!", men som också kan betyda "Jag vill härifrån!". Bägge Knoddarna har dessutom återupptagit sitt spottpruttande med munnen, vilket gör det mer nödvändigt att svabba golven än någonsin förr.

Kattkontakt

Äntligen, till slut och till sist börjar katterna betala av sin tämligen ofantliga skuld till oss, som byggts upp under åratal av kattsandbytande, mjukmatsköpande, torrfoderkånkande och veterinärsavgiftsbetalande. Visst har de gjort mindre avbetalningar i form av att vara ganska trevliga och varma och mjuka, så som katter plägar vara, men fram tills nu har våra respektive konton varit kraftigt obalanserade.

Nu har emellertid katternas underhållningsvärde stigit i höjden hos Knoddarna. Vi vinner värdefull tid med ett så enkelt knep som att placera Knoddar och katter i samma rum. En djup fascination för våra fyrbenta vänner har Knoddarna fått, och till och med den mest blickstilla, till synes komatosa katt (Zorra) i djupsömn får Knoddarna att stelna och som i trans fixera pälsbyltet på pläden. Även katterna tycks ha börjat acceptera att Knoddarna är livsvärdiga varelser, sedan de hjälpligt kunnat ligga på mage och sitta upp - så där som katterna tycker att människor ska bete sig. Situationen är förstås övergående: Ännu har Knoddarna inga egentliga medel att få tag i katternas öron och svansar och morrhår - även om de i ärlighetens namn verkligen försöker. När det sker hyser vi inga tvivel om att katternas acceptans för di små når vägs ände och den korta romansen är över.

Dessutom verkar det som om katterna inser att deras pluskonto är på avtagande, varför de gör allt för att försvåra för oss i den övriga vardagen. Exempelvis distraherar de Knoddarna så mycket de kan när det vankas måltid, vilket effektivt sätter punkt för alla Knoddarnas ambitioner att få i sig mat. Därtill river katterna gärna ned mobiler från skötbordet, kräks på just de ytor där Knoddarna ska vara, busar under spjälsängarna och får sina post-kattlådebesök-ryck i samma ögonblick som Knoddarna just kommit ned i ytsömn. Slutligen har katterna också av någon outgrundlig anledning börjat ligga på alla våra elprylar - såsom stereon, radion, den bärbara datorns tangentbord och modemet. En efter en går också våra dyra maskiner sönder, men det är ännu inte helt klarlagt om det faktiskt är katternas fel. Vi har inlett en förundersökning i ärendet.

Tidstjuvar

Efter ett halvår i intensiv samvaro med Knoddarna har den stora Knoddbubblan slutligen brustit. Med detta avses inte den postnatala bubblan, i vilken man i ett chockartat tillstånd plötsligt glömmer hur telefonen fungerar. Vår MVC-majorska garanterade oss att vi skulle komma ur detta första tillstånd efter sju-åtta månader, men för oss tog det faktiskt bara ett par dagar. Men den därpå följande Knoddbubblan tog alltså ett drygt halvår att frigöra sig från - därtill högst motvilligt och inte utan visst motstånd, en och annan tår och spridda svordomar.

Knoddbubblan är den tillvaro som infinner sig när bägge föräldrarna får vara hemma samtidigt med knoddar och där livets allvarligheter såsom arbete, karriär och ansvar (för exknoddala saker åtminstone) får ge vika för betydligt mer spännande aktiviteter som redan beskrivits i en serie inlägg. Den lilla tvillingknoddbonus som samhället erbjuder - vilket alltså inte motsvarar den fullt rimliga principen dubbelt upp - visade sig helt nödvändig. Att få vara hemma samtidigt med knoddar borde givetvis snarast uppföras på listan över okränkbara mänskliga rättigheter, vare sig man har en knodd eller ett tjog.

Men nu är det alltså över. Dagarna rinner iväg som den senaste tidens hällregn i december och verklighetens järngrå stackmoln tornar upp sig över den rosaskimrande familjelyckan. Åter tvingas man upp i ottan - inte för att skaka ihop en nattlig delikatess i diflaskan - utan för att sälla sig till de andra tusentals sömngråtna och huttrande pendlarna på dieselstinkande pendelbussar. Mitt i sin självömkande vånda och bittra veklagan inser man att detta är legio för nästan alla knodduppfödare - och då som regel redan efter 10 dagar (vilket alltså uttryckt kvantitativt är samhällets uppfattning om hur viktig fädernet är för spädisar).

Med ens halveras den tid Knoddarna får med oss; med ens tredubblas arbetsinsatsen för den aktive knoddskötaren. Och detta sker givetvis i just den tid då Knoddarnas närvarobehov rusar i topp. Nu ökas deras rörlighet på daglig basis med radikalt nya skaderisker och medföljande översynskrav. Nu börjar skriken och gnällen anta formen av något som vagt påminner om vanliga vokaler, något som de gärna vill ta sig tid att presentera öga mot öga. Nu krävs smakisar och matisar som kräver tillagning och en betydligt mer tidskrävande matningsprocedur (kombinerat brottningspass) och en efterföljande tvagning. Nu krävs i bästa fall dagliga klädesombyten och minst lika många sessioner i tvättstugan. Dessutom har alla de traditionella tidsbesparande åtgärderna som sitta-själv-i-sittern, leka-lite-med-den-jätteroliga-skallran-alldeles-ensam och somna-tvärt-och-oväntat-en-stund-i-soffan gradvis slutat fungera. Knoddarna har blivit skickliga tidstjuvar. Eftersom verkligheten sedan är så nådlöst och inhumant beskaffad är det ju inte arbetsgivaren eller försäkringskassan som får betala priset. Det är sömnen, och maten, och hygienen, och vänner och släkt. Samt skrivandet av denna blogg. Vilket skulle bevisas!