Pestens tid

Detta inlägg började skrivas den 17 januari klockan 13:07 men har fram tills nu samlat damm i utkastarkivets gömmor. Att det aldrig färdigställdes den där torsdagen berodde på att en av Knoddarna åkte på sin tredje (eller var det fjärde?) magsjuka inom en månads tid. Ironin gick förstås inte obemärkt förbi, eftersom ämnet var just Sjukdom och Elände. Just idag, när jag ska göra ett försök att knyta ihop inlägget, har bägge Knoddarna åter insjuknat och ligger hostandes med gulsnor.

Vårt dagis stoltserar med låg sjukfrånvaro. Knoddarna har aldrig varit så sjuka som under inskolning och sina första förskoleveckor. Deras immunförsvar tycks vara vekt som rispapper, de andra barnen tycks vara lagerhus av bakterier och virus. Har vi haft en sjukfri vecka ännu? Genom illamåendets minnestöcken har jag svårt att dra mig till minnes detaljerna kring de senaste två månadernas skeenden.

Man hade ju kunnat hoppas på att vi vuxna skulle slippa, rediga med hygien som vi ändå är. O nej! När klockan klämtar Vargtimmen hittar man oss där hukandes över porslinskanten, bleka med frossa, laddandes för ännu en dag med vård av sjukt barn. Tvättmaskinen går varm dygnet runt för att hålla undan drivorna av nedkräkta och nedbajsade kläder, lakan, rockharar/snuttar och klämskydd. Den som är minst eländig (som bara har feber och diarré) får huvudansvar för att handla, göra mat, byta blöjor (vars frekvens uppgår till många/h), sköta katter och slänga sopor. Vi stänger in oss i självpåtagen isolation i lägenheten för att inte smitta släkt, vänner, grannar, vaktmästaren. Den smala smala linje som man vardagsvis balanserar på för att hålla ihop rutiner, tid och mental hälsa försvinner till intet och man faller handlöst ned i ett urtillstånd av kaos och överlevnadsinstinkt.

När man kommer ut ur denna pestdrabbade tillvaro är man utmattad men pånyttfödd, man inser att en god hälsa är den sanna lyckan. Man är salig men vagt och naggande medveten om att inom någon vecka är man där igen, krampaktigt klamrande sig fast vid toalettringen. Vem vet, kanske redan ikväll? Som spårhundar söker vi potentiella smittkällor i vår umgängeskrets - vem som hälsat på vem som varit sjuk när och kunde ha smittats av vem - och undviker dem som vore de spetälska. Det är alltid populärt. Vi är överhuvudtaget väldigt inne just nu. Not!

Vad hände med Knoddarna?

Den extremt - kanske på gränsen till patologiskt - tålmodige Knoddbloggsbesökaren undrar nog stundom i sitt stilla sinne vad som hände med Knoddarna. Vad gör de nuförtiden? Varför hör de aldrig av sig? Kan de gå på riktigt nu? Eller har de redan fått moppe? Finns de, eller var de bara ett skuggspel skapat av en morbid figur på andra sidan detta mastodontiska och anonyma nätverk som kallas internet?

Visst finns Knoddarna! Och det är inte alls så att inget har hänt i deras liv värt att kåsera om. Men denna bloggs skaparhand har funnit - i likhet med så många andra pappabloggare - att livet med Knoddar är att likställa med en reva i rumtiden där allt annat än blöjbyten och läsandet av samma sagoböcker gång på gång saknar betydelse. Familjen har fastnat i ett kosmiskt skrymsle utanför tid och rum där Knoddarna utvecklas explosionartat, men där världen utanför dundrar förbi bortom vår kontroll och överblick.

Man skulle kunna sammanfatta de 2,5 månader som gått sedan senaste inlägget så här: Spring i benen, flyttat (fjärde våningen utan hiss!), tomteknattedisco, kräks alltid i bilen, Pippi Pippi Pippi Pippi, dansa ramsa sjunga, matvägra ibland, vinterkräksjuka, prata prata, lite bita, förtrots, gå på museum, gå på bio, rutschkana hur kul som helst och inskolning på förskola.

Det kommer säkert komma tillfällen att återkomma till flera av dessa punkter, och några ytterligare. Men nu när den långa föräldralediga tiden till slut lider mot sin ände (vemod!) inser man att man bara har tid för ett fritidsprojekt utöver vardagsbestyren, de obligatoriska jobbmomenten och Knoddplikterna. Eller ett halvt projekt. På sin höjd.

Knoddarna, halvårsrapport

September 2007, månaden som försvann. I takt med Knoddarnas utveckling får man mindre och mindre tid att kåsera kring dem. Detta skyller vi förstås på Knoddarna själva, som inte visar någon som helst hänsyn till våra litterära ambitioner. September var också månaden då kameran gick sönder och åkte på reparation. Plötsligt frigjordes oerhörda mängder tid och datorkraft när fotosorterandet kunde ta en paus. Det finns inga bilder på Knoddarna från september 2007. Eller jo, hundratals, men inte några som vi tagit.

Knoddarnas halvårsrapport innehåller några delar som är värda att lyfta fram.

§1. 2xUpprättgående
Bägge Knoddarna är nu upprättgående, som regel åt varsitt håll eller ovanpå varandra. De kan nu exempelvis ta sig fram för egen maskin i matbutiken vilket lockar alla åskådare till leenden och små ojanden - ända tills man hamnar i kön och samma söta Knoddar orsakar grava förseningar i betalningsförfarandet.

§2. Konstintresse
Numera är det inte bara musik och primitiv dans som roar Knoddarna. De första obligatoriska streck/prick-kritteckningarna är producerade och distribuerade. Dansen har utvecklats till att nu inkludera ringdans, piruett, tvåfotshambo och armar-uppåt-böj. Bland favoriterna kan nämnas Bolibompaslingan (som utgör hela barnprogramsupplevelsen; resten är helt ointressant), Prayer for the Weekend av The Ark och Skyscraper av Bad Religion. Andra intressen som är i uppvaknande inkluderar pantomim, origami, gitarrspel och ultravåld.

§3. Låsfetisch och mobilofobi
Vardagen är förstås full av smådetaljer som både förgyller och förskräcker. Två kan nämnas här. Knodd 1 har sedan en vecka sprungit runt med alla nyckelknippor hon kunnat hitta för att sedan försöka låsa/låsa upp alla lägenhetens dörrar. Detta sker under djup koncentration och är uppenbarligen väldigt viktigt. Freud hade säkert haft ett och annat att säga om det, men så var Freud sjuk i huvudet också. Knodd 2 har sedan samma vecka utvecklat en ordentlig skräck för vissa mobilsignaler. Min privata mobil är helt okej, men min jobbmobil förknippas med skräck och ångest (vänta nu! - så där reagerar ju jag också...).

Språka på knoddokratiska

Borta är de konsonantlösa gallskriken och de osammanhängande lätena. Eller borta är de förstås inte, men väl uppblandade med saker som faktiskt påminner om fraser och ord som ingår i något av människan talade språk. Om det är svenska är fortfarande en öppen fråga, inte sällan låter knoddarnas språkmelodi som ett hopkok av thailändska, kurdiska och industriljud.

Knoddarna har sedan en tid härmat ljud och det är uppenbart att de är betydligt mer uppmärksamma på sin omvärld än vi vuxna som lärt oss filtrera bort onödigheter som mopeder, arga bilister och gatuförsäljare (förbanne dem! inte ens barnvagnsföräldrar får vara ifred!). Knoddarna hör allt och härmar det mesta. Katter låter [maaaa], hundar låter [wff], stavmixern låter [bwww] och kyrkklockor låter [beiii - beiii]. Ibland härmar de våra ord också, igår utbrast Knodd 1 högt och mycket tydligt [baaaajjjjjssss] på skötbordet. Ett nyttigt och dagligen återkommande ord.

Det är dock inte bara härmande Knoddarna sysslar med. De kan sätta ihop egna ord också. För några veckor sedan tittade Knodd 2 allvarligt på oss och sa: [döda mamma]. (Någon mer som ser Danny Lloyd med kniven i hand i The Shining... red-rum, red-rum...?) Och när Knodd 2 tillfrågades vem som var hennes favoritkung (? ja, vi leker tydligen rojalistiska lekar) pekade hon på vår nu levande kung och sa: [shupe shupe shupa]. Alltså: Shupe Shupe Shupa XVI Bernadotte.

Knoddarnas intressen har också börjat utkristalliseras. Knodd 1 tycker om att sjunga, och favoriten just nu är Gene Vincents gamla dänga Be-Bop-A-Lula, reducerad till [bii-bopp-bii] i Knoddtappning. Knodd 2 föredrar att högläsa ur böcker, fem sidor i taget och ofta upp-och-ned: [kwaa kwaa kwaa, kwaa, kwaa kwaa].

Snuttofiler

Vad är det som är fyrkantigt, rutigt, sammetslent och luktar död?

Svaret är - förstås - snutten! Inte kunde vi väl ana att farbrors ettårspresenter (därtill mjuka paket) skulle bli så oumbärliga, så fullkomligt nödvändiga i Knoddarnas tillvaro. Snuttarna har inte bara räddat Knoddarnas nattsömn utan också vår mentala hälsa och vår möjlighet att resa någonstans överhuvudtaget. Knoddarna har förstås varsin snutte, och det är egentligen bara Knodd 2's snutte som stinker pest och spetälska, en effekt av att snutten tillbringar större delen av natten och dagslurarna inproppad i Knodd 2's mun. Det är med andra ord en veritabel bakteriebomb vi bäddar ned hos vårt barn varje kväll.

Knodd 1 använder förvisso sin egen snutte, men har också iakttagits nöja sig med Rockharen (som redan omtalats i ett par inlägg här på Knoddbloggen). Därmed luktar denna snutte bara småäckligt.

Snuttofilin har faktiskt gått så pass långt att vi tvingats införskaffa ytterligare snuttefiltar. Utöver sina reguljära snuttar (hemmasnuttar) har Knoddarna också varsin resesnutte vilka föreställer andra djur för att särskilja dem från hemmasnuttarna. Utöver detta har Knodd 2 också en reservsnutte - en likadan snutte som hemmasnutten - vilken används i ett komplicerat utbytes-tvättschema med hemmasnutten.

Diskussioner pågår om vi också ska inköpa barnvaktssnuttar för att inte riskera att någonsin glömma en snutte vid övernattningar borta.